Absolut sista ...

Signe, Dixie och Melba mot nya mål

... inlägget för året.
Vi går mot 2011.
Och hur ni än tar er fram, kompisar - i koppel eller bakom en traktor eller på andra sofistikerade sätt - be careful out there.
Gott nytt år!


Det här var vårt juldagsnöje - pulka efter traktorn


Snösprutande skojigt

Gott slut!

Både julen och året rusar mot sitt slut.
Det känns en smula vemodigt.
En ynka lakritsknäck kvar. Några kanelhjärtan skramlar i botten på kakburken.
Gott slut, kompisar! Nu blåser vi ut 2010.

God fortsättning!

Jesushunden

En packleader med huset fullt av gäster hinner inte blogga så mycket.
Därför kommer julstämningsbilden här, något försenad: Jesushunden.
Signe förstås. Lika bedårande som alltid.
God fortsättning, kära vänner! Och gott slut och allt det där.
Här får ni en liten julbetraktelse i efterskott.
Ett facit kanske? Var det så här det var?

Stämningsläge

Stöta senap,
smula saffran,
strimla, skiva, skålla, sjuda, smörsteka, smälta, smaka.
Servetterna,
silverbesticken,
servisen,
snapsglasen.
Serverat!
(Så snart Syrsan sjungit.)

Skinkan, skinkan:
sockersaltad, stanniolsvept, sakta stekt,
senapsgriljerad.
Ska spadet sparas?
Självfallet – skinkspadet smaksätter soppor, såser …
Sillarna, sillarna:
skärgårdssill, senapssill,
sherrysill, sillsallad.
Sylta,
savojkål,
småvarmt,
schweizerost, stilton,
sirapslimpa.
Snapsen, snapsen:
skåla, skråla, stimma, sorla, skratta, svälja,
svagdricka.

Shopping, shopping:
skänka saker, spendera,
smyga, smussla,
stöka, städa, stressa,
stegra sprickfärdig spänning,
skapa stämning.
Snörnystan,
silkespappersprassel,
smällkarameller,
strålande stjärnor,
skimrande stearinljus,
snölyktesken.
Sakstinn säck
som ska skapa stjärnögd, själaglad skara.

Släkten, släkten:
samhörig samvaro,
saffransbröd,
småkakor,
skumtomtar,
smörkola.
Sjunga sånger,
Staffan stalledräng,
spela spel,
sarkasmer,
syrligheter,
spydigheter,
stridigheter,
sammanjämkning.

Stillhet.
Sssch!
Skapelsens son sover.
Stilla sammetsnatt.
Stallets strå sticks.

Queen Melba

Melba

Som en drottning tronar Melba mitt bland julkuddarna på den nybäddade sängen.
Ett bra ställe när husets tvåbenta springer runt med dammsugare och golvmoppar för att skapa högsta möjliga mysfaktor innan julgästerna kommer.
Stockholmsfolk.
Ni har väl läst att det är skåningar, östgötar och stockholmare som helst reser bort och firar jul. Mest av alla sägs skåningar resa. Hela 26 procent firar jul på annan ort.
Men inte vi. Vi har hellre huset fullt av släkt och vänner.

Fönsterkatter

Pluto

Temperaturen sjunker.
Solen skiner på den gnistrande vita snön.
Packleader städar inför trevligt julbesök.
Katterna spanar i fönstren.

Gina

Gina

Årets gran

Visst ser det stämningsfullt ut!

Det lyser i stallet. Gården är vit av all snö.

Inne är julgranen klädd.

Lilla G har varit här och pyntat idag.

Nu ligger Dixie i fåtöljen och julmyser.

Kanske drömmer hon om köttbullarna eller saffransbullarna i frysen.

Eller ett och annat kanelhjärta i kakburken.

Tandläkarväder

Dixie, Signe och Melba

I morse var det dags igen.

För andra gången på kort tid hade packleader tid hos tandläkaren, och precis som förra gången var det snöoväder.

Tandläkarväder.

Bara att sätta sig i bilen och styra ut i det vita.

Husets hundar skulle aldrig ge sig ut i snöyran för en sådan sak. Nej, de tränger ihop sig överst på favoritsoffryggen och myser. Gå ut? Bara om det är absolut nödvändigt.

Om soffan någonsin kommer att bli sig lik - lik en soffa - återstår att se.

Dixie, Signe och Melba myser vidare

Dixies mat- och bajsklocka

Dixie är precis som Skalman när det gäller tider – hon drivs av en inre klocka.
En mat- och bajsklocka.

Hon kliver upp på morgonen, går ut, kissar, bajsar, går (springer) in och äter frukost.
Under eftermiddagspromenaden bajsar hon en gång till.
Klockan halv sex – ibland redan före fem – börjar det suga i magen. Då skäller hon ut sin packleader gällt och ihållande för att tala om att det är dags.

Middagsdags.
Senast klockan sex vill Dixie ha sin middag serverad.

Små G

Vad är det för en främmande fågel i vinterträdet?
Lilla G rusar ut med kameran för att fota den exotiska varelsen högt upp i grenverket.

Jo, men det är ju ett annat litet G som sitter hopkurad mitt i grenarnas genombrutna spetsmönster, en lysande orange ädelsten bland nakna, svarta grenar mot en fond av vit snö.

Gina och lilla G.
Små G kan vara lustiga att se.

Och bilderna som togs är de ni ser här.

Stora famnen

Signe och Pluto

En packleader måste ha en stor famn.

Den ska rymma många små pälsklädda, helst samtidigt.

Så här såg det ut vid fikat i helgen.

Och ur ett packie-perspektiv:

Konsten att dricka vatten

Mästerdrickaren Pluto

Äntligen har packleader fått svar på en fråga som länge skavt i huvudet: varför är det så olika? När katter dricker vatten blir de inte ens blöta om morrhåren, och det hörs ingenting när de lapar. När hundar dricker sker det med plask och skvätt, slafs och stänk. Slurp, slurp, slurp ...

Så här är det:

Hundar använder tungan som en soppslev när de dricker.

Katter doppar bara tungspetsen i vattnet fyra gånger i sekunden, utan att bryta ytspänningen. Varje gång följer 0, 1 ml vatten med när tungan dras tillbaka och munnen stängs så att katten kan svälja.

Enkelt, eller hur?

Det är forskare vid Massachusetts Institute of Technology i USA som undersökt hur katter dricker. De konstaterar att det är ett precisionsarbete, där katten balanserar olika fysikaliska krafter - gravitationen och vattnets tröghet.

Pluto goes fashionista

Hoppsan!

Det sitter en katt i vägen när packleader ska göra ett modeinlägg i bloggen.

Hur ska man tolka det?

Har Pluto blivit modenörd?

Och vad tycker hon? Är t-tröjan hit eller miss, flipp eller flopp, nattlinne eller partytrasa?

Ordning

Pluto gillar packleaders stol

Packleader är hemma igen efter en sejour i Stockholm.
Nu är det dags att rolla av katthåren på skrivbordsstolen och börja jobba.
I bagaget har jag några nya ord. Hör bara:
Kaffeflickor ... ja, det har ni inte missat förstås ...
Gastrosexuell då?
Vuxenröj?
Byrålådskapacitet ... ett ord att inspireras av.

I skuggan av en häxhatt

Läskigt eller gulligt?

I helgen är det halloween.
Men packleader kommer inte att pimpa någon pumpa i år. Inte baka någon spöktårta heller.
Det känns onödigt när hela vardagsrummet redan är befolkat av häxor, rövare, sopprötter, prinsar och prinsessor.
Läskiga detaljer saknas inte heller. En snorig näsa till exempel. Och blödande fingertoppar efter packleaders heroiska kamp med skumgummiklädseln av ett sockerhus.
Men när gullisen rullar ihop sig i soffhörnet under en häxhatt är det bara ... gulligt.

En ynklig dag

Signe

Det är en sån dag idag.
En ganska grå och ynklig dag.
Ute är det regn och rusk, inne rinner näsan och halsen ömmar.
Så mycket att göra, så lite ork.
Den som ändå vore hundprinsessa - med ett helt hov omkring sig ...

Upptaget

- Öh …
- Vad vill du?
- Ursäkta, men du ligger visst i min korg ...
- Din korg? Sssss ... står det ditt namn på den kanske?
- Öh nej, men jag brukar alltid ligga i den.



- Och? Nu ligger jag här. Lägg dig i den orange korgen. Du sitter ju redan i den.
- Men den ska egentligen inte stå här. Den ska vara i vardagsrummet. Det är den röda som är kökskorgen.
- Vem bryr sig?
- Packleader vill ha orange saker i vardagsrummet och röda saker i köket. Men eftersom du har ockuperat min korg har hon ställt in den orange här också. Annars har ju jag ingenstans att ligga.
- Men vad du gnäller. Stick och brinn, hundtönt.



- Suck … jag avlägsnar mig. Jag vill ändå inte ligga i den röda korgen. Den är ju helt kattaminerad.



- Äntligen ensam.

Bara gör´t

Vitt slott och svarta däck - symboler för en tonårstid

Ett vitt 1600-talsslott, inbäddat i lummig grönska vid en av Mälarens vikar norr om Stockholm. Glittrande vatten, kaveldun och vass i strandkanten.
En liten bit därifrån: svart och sotig brandrök över raserade bostadskvarter. Utbrända fordon, rester av järnvägsvagnar.

Rosersberg.

Här var packleader tonåring. Här hade också civilförsvaret sin räddningsskola.
Därav brandröken. För att brandmän skulle kunna träna på att släcka bränder och rädda liv byggde man upp en egen ruinstad, och när det var övning tände man på högar av gamla däck.

I en barack strax intill satt vi sårmarkörer - tonåringar och pensionärer som ville tjäna lite extrapengar - och sminkade olika sår på kroppen. Pensionärerna brukade välja skallskador, för då kunde de bara ligga stilla och vara lite medvetslösa. Vi tonåringar ville helst ha armbrott eller benbrott så att vi kunde vara vid medvetande och få spela teater.

När vi var färdigsminkade fick vi krypa ner i ett av ruinstadens skyddsrum och vänta på att bli räddade.
Då var det showtime.

Det var roligt. Vi brukade ge räddningspersonalen en god match. Ofta var vi chockskadade och skrek hysteriskt eller slet bort bandagen som de så omsorgsfullt lagt.
Nu är skolan nedlagd, och i våras lämnade staten området.

Idag läser packleader på DN:s hemsida att det släckningsskum som brandmännen använde för att släcka bränderna innehöll det giftiga ämnet PFOS.
Man har uppmätt höga halter av PFOS i både mark och i vatten. Det är gifter som aldrig bryts ner i naturen och som läcker rakt ut i Mälaren.
Staten har flyttat utan att sanera.

En god sak (att lära sig rädda liv) har blivit en dålig sak (förgiftad miljö) bara för att ingen tar ansvar.
Varför gör man inte det? När man vet att PFOS är cancerframkallande och försämrar förmågan att få barn?
Gör´t.

Slickstenar

Vita kuber i skogen

Häromdagen på hundpromenaden fick packleader syn på något vitt inne bland träden.
Där, mitt i skogen, låg fyra stora kubiska saltstenar, utlagda till vilda djur att slicka på.

Det förde tankarna till Åsa Lindsjö, skånsk konstnär som samarbetar med kor. Hon lägger ut saltstenar i kohagarna och låter kornas tungor slicka fram vackra former som hon sedan överför till gjutformar och återskapar i sanitetsporslin i Ifös fabrik.
Hon kallar dem slickstenar. Långt ifrån alla stenar blir vackra. Vissa blir väldigt fult slickade och dem använder hon inte.
Dessutom var Åsa Lindsjö faktiskt rädd för kor innan hon började med slickstenarna, men numera ser hon korna som sina cow-workers. Och hon ger slickstenarna namn efter de raser som slickat fram dem.

Åsa Lindsjös konstverk

”Saltstenen i sanitetsporslin är för mig: frukten av möten.

Poesin i livsrummet mellan människa – djur.

Något som rymmer något magiskt.

Ett människoöga speglat i ett djuröga.”

Så skriver Åsa Lindsjö själv på sin hemsida, http://www.asalindsjo.se/.

Skålar eller skulpturala objekt. Tänk att något väldigt vardagligt - ett evigt nötande - kan bli så vackert, så fascinerande!

Saltsten i bokskogen

Saltsten i bokskogen

Hundar och ungar

Liten A på promenad

Packleader har haft besök, därav tystnaden. Det har varit mat, prat och repetitioner hela veckan lång.

Dixie, Melba och Signe tyckte bäst om när lilla A skulle äta. Då satt de på parad under barnstolen alla tre. Ungefär som i Simon´s Sister´s Dog.

Så det kanske är tur att de har åkt nu.

Att bestiga ett kuddberg

En Gullis på topp

Nu är det fredagsmys.

Då bestiger varje Gullis med självaktning en kudde i hörnet av den vita soffan.

Det kan vara jobbigt att ta sig uppför denna höga och aningen gungiga bergstopp, men när man väl kämpat sig upp är det härligt att sjunka ner och bara njuta av utsikten.

Chipsskålar och tekoppar på bordet. Tuggben på mattan. Hundar och katter och människor överallt.

Ah, det är härligt att leva.

Reprisvarning

Melba-Ior myser

Jaha.
Brittsommardagen kom och gick med gråhet och duggregn.
Typiskt.
Hjälper det att peppa sig med lite Karlfeldt?

"Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kallar höst."

Nej, det känns mer som Aspenström idag:

En morgon vaknar du av hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Och säger ni nu fy, repris från förra året, svarar packleader bara som Ior:

Alla kan inte. Somliga vill inte. Så är det bara.

Men antagligen har ni inte så stor koll på vad som skrivs här i bloggen.

Kastanjer och nötter

Idag tänker packleader på genusperspektivet. På könsmaktsordningen.

Hur har ni det med det? Känns det som en varm kastanj i fickan en blåsig oktoberdag, eller mer som en stenhård nöt att knäcka?

Här är de två första meningarna ur den geniala Fay Weldons novell "Skolskjuts":

"Ni vet hur det är på landet. För många tuppar som struttar omkring på för många bondgårdar, omgivna av beundrande hönor, för många bölande tjurar som bestiger för många tacksamma kor, för mycket mildögd kvinnlig undergivenhet och för mycket prålig manlig stolthet, för många honor som blir valda och för många hannar som väljer, för att man ska kunna tro, som det är möjligt att göra inne i staden, att naturen ska kunna tämjas och att män och kvinnor ska kunna bli jämlika."

Gult kort

Hösten är ett gult kort.


Gul sol värmer gården.


Gula maskrosor lyser i vägkanterna.


Gulnande björklöv dansar kring ödehusets blekgula gavel.

Gul hink fylld med hinderprylar på ridbanan.

Gul häst (Vanilla), hemkommen från sommarbetet, möter tveksam Gul-lis.

Gulrött päron i fruktträdet på stallgaveln.

Gula katter i köket.

Palla äpplen

Två små flickor kommer cyklande på den lilla grusvägen. I cykelkorgen en gul plastpåse.
- Hej, säger de.
- Hej. Är ni på cykelutflykt?
- Vi ska palla äpplen. På den tomten där det inte bor nån. Det finns jättegoda äpplen där.

Packleader minns med ens huset i Stockholmsförorten och den stora trädgården där barnen i området pallade äpplen varje höst. När maken fick en utskällning för att han skrämde bort dem skrattade han bara.
- Du fattar inte, sa han. Det ska finnas en läskig gubbe. Det gillar ungarna. Det förhöjer hela den skräckblandade tjusningen med att palla äpplen.
Den dimensionen missar de två flickorna som klättrar i det knotiga äppelträdet på baksidan av ödehuset och fyller den gula plastpåsen med frukt.
Höst betyder skörd.

Vad hundar tänker

En portugisisk hund i djupa tankar

Ja, vad tänker den portugisiska hunden medan den dåsar i ett soligt fönster i Lissabon?
Frågan uppstår under söndagsfrukosten med lördagens bokkrönika i DN.
Det animaliska perspektivet är nämligen trendigt inom litteraturen just nu.

"Ett piggsvins memoarer" av Alain Mabanckou har en gnagare som berättare. I Anna Ringbergs "Boys" får man följa en mager whippets tankar och drömmar.
En mera dog-lit-variant i genren sägs "Genevieve. I huvudet på en hund" av Dennis Fried vara. Genevieve är en papillon som avslöjar vad hundar egentligen tycker om människor, hur man väljer rätt människa och hur man lindrigast kommer undan lydnadskursen.
Och Genevieve borde ju veta. Hon får sin husse att utfodra henne med både whisky och cigaretter.
Hm, nånstans där drar packleader faktiskt gränsen vad Dixie beträffar - även om hon skulle skriva en bestseller.

Bollkänning

The one and only - Bollen

Höstkänning är Bollkänning.
Alltså har Bollen hälsat på.
Bollen. Guckibollen. Gucci. Gårdens egen grårandiga Tigger.
Bollen har aldrig gjort anspråk på att vara någon missförstådd innekatt, utan lever sitt liv i stallet eller ute på egna äventyr.
Men ibland får hon lust att umgås. (- Äh, hon är lite extra hungrig bara, säger Signe och Melbas matte kallsinnigt. Men packleader låter inte lura sig - hon är lika svag för Bollen, hon.)
Bollumgänget yttrar sig i små utbrott av intimitet, typ.
Som sällskapliga, eleganta språng över åkerstubben under en liten bit av hundpromenaden.
Eller som snabba besök inne hos packleader med tabelras i matskålarna.
Underbart är kort.
Så är det med Bollen.
Men underbart är det.

Finaste Gucci