Konvalescenten

Stackars Gullisen ...

Det som började som en helt vanlig hundpromenad på fälten i november, har blivit en långdragen historia med flera bakslag.

Dixie, som är en liten hund så full av springglädje, skadade sig under yster springlek och linkade på tre ben när hon kom tillbaka. 

Veterinären konstaterade att korsbandet gått av i ena bakbenet.

Det blev operation, med s k TTA-teknik, vilket innebär att man öppnat knäleden, sågat lite och ändrat dragriktning på en sena. Knäets vinkel förändras, vilket ska ge stabilitet.

Sedan dess har Dixie varit konvalescent. Helt läkt är inte knäet förrän efter ca sex månader. Men de första två månaderna är de mest kritiska.

Dixie har inte fått springa eller hoppa och busa. Hon har inte fått gå i trappor utan hålla sig i stillhet och ta promenader i koppel.

Det har varit skämskrage och sjukgymnastik och massage och smärtstillande och fodertillskott för att hjälpa till att bygga nytt brosk. Det har varit ständig passning och bärande av liten hund upp och ner för trappor. Mycket pyssel, helt enkelt.

Tratt i flera omgångar ...

Och det har varit komplikationer.

Vid återbesöket i december var inte knäet tillräckligt stabilt trots allt kämpande, och det blev en ny operation. Stift sattes in för att ge stadga.

Nu har det snart gått två månader efter den andra operationen. Vid det senaste återbesöket flaggades det för en eventuell tredje operation ...

Neeeej! Nu får det vara nog!

På vissa hundar kan nämligen de inopererade stiften orsaka irritation vid rörelse, och då kan benet svullna och hunden gå sämre. I så fall får man operera bort stiften igen. Men då är knäet förmodligen läkt och de behövs ändå inte längre.

Det är inte säkert att det blir så, lugnar man på djursjukhuset.

Vi får väl se. (Här suckar packleader.)

Något tålmodigare än Gullisen får man i alla fall leta efter.

Det är trist att vistas bakom galler