fredag 25 januari 2008

Trendspaning

Är du inte färdig snart?

Läser i Dagens Nyheter att intimsfärerna blir alltmer öppna för vem som helst. Den allmänna hälsningsgesten har gått från kindpuss till munpuss och nästa område som står i tur att avprivatiseras förutspås bli toalettbesöken. Skribenten berättar om en födelsedagsfest nyligen där en kvinna höll tal till sin kvinnliga chef, i egenskap av att vara en av de allra närmaste medarbetarna. Beviset för detta var, och jag citerar: "Jag är en av dem som du talar i din mobiltelefon med under dina toalettbesök."

Ha! säger jag bara. Har man katt har man varit trendig länge. Katter umgås mer än gärna när man sitter på toastolen. Just nu är det Gina T som får något drömmande i blicken så fort man öppnar badrumsdörren. Och mycket riktigt, knappt har man hunnit sätta sig innan hon tar ett vigt skutt upp i knäet och slår sig till ro. Hon myser och spinner och vill bli klappad.

Samtidigt sitter Dixie vid packleaders fötter, troget väntande. Och Pluto vässar klorna på badrumsbänken.

Inget privatliv här inte.

torsdag 24 januari 2008

Motion à la Puma

Vad Puman vill ...

Vi har en liten tävling här på gården. Den går ut på att få ihop flest motions-x, där ett x = en halvtimmes oavbruten motion av valfritt slag.

Egentligen är det bara en tävling för människorna. Men hundarna blir involverade på så sätt att packleaders motion i huvudsak består av hundpromenader.

Nu har Puma Chanel gått in i tävlingen.

Även hennes motion består av hundpromenader. Knappt har man hunnit ut med Dixie och Melba innan Puman på sitt vanliga diskreta sätt anslutit sig genom att gliiiida in i packet. Hon travar glatt med som en hund bland alla andra.

Puman tycks dock ha skapat en del egna regler, s k Pumaregler. De innebär att om hon har lust, och det har hon ibland, så följer hon med hela vägen. Men om hon inte har lust, så stannar hon vid någon buske eller sten eller lada och väntar där, för att sedan ansluta sig till packet igen på hemvägen.

Hemvägen är det väsentliga här.

Sista biten spurtar Puman faktiskt och ligger först när vi närmar oss trappan. Hennes mål är nära nu: att passera som hund in genom den magiska dörren, in dit där matskålarna alltid är fulla, där sängarna är mjuka och fönsterkarmarna varma.

Motionskryssen bryr hon sig inte om, det listiga stycket. Hon vilar sig ju ändå i form.

tisdag 22 januari 2008

Trixie Dixie

Dixie-Ola

Dixie-Paris

Nu ska jag berätta om min neurotiska lilla yorkie.

Dixie är en väldigt rar liten hund. Hon går under många namn: Dixiechicks, Paris (Hilton, när tofsen hänger ner i en lugg i pannan), Ola (Salo, när frisyren är vild och utsläppt), Plumpy eller Bumbi (när hon har lyckats smygäta i kompisen Melbas matskål alltför många gånger).

När hon är Bumbi har hon en egen sång som Melbas matte har hittat på. Den återges här med nådigt tillstånd:

(Melodi: En busschaufför ...)
En bumbihund, en bumbihund
det är en hund som är väldigt rund
Och är den inte väldigt rund
så är det ingen bumbihund
En bumbihund, en bumbihund
det är en hund som är väldigt rund

Dixie är en omplaceringshund. Hon har tidigare varit vanvårdad och kom till oss efter en kort period på ett hundhem. Mat var något man konkurrerade om i hennes tidigare liv, och därför har maten också blivit lite av en besatthet för henne. Hon äter fort och allt hon kommer över, om man säger så.

Den första tiden höll hon mest till i köket. Där låg hon och tryckte medan vi andra satt i vardagsrummet och pratade eller kollade på teve. Hon umgicks inte så mycket. Enda gången svansen pekade uppåt var när vi var ute på promenader.

Hon var tyst och lite anonym. Man undrade om hon alls kunde skälla. (Det kan hon!) Hon hajade till och hukade inför alla höga ljud och häftiga rörelser - även beröm och det mest försiktiga jubel. ALLT var läskigt, och hon var spänd och stel när man lyfte upp henne.

Hur skulle det någonsin kunna bli hund av henne? Spännande fortsättning följer.

tisdag 15 januari 2008

Yorkfreakar

Dixie, favvoyork

Gillar man yorkar måste man bara titta på den här hemsidan:
http://www.raymonddog.com/
Sidan görs av ett par riktiga yorkfreakar i Örnsköldsvik och innehåller massor, massor av gulliga och gaaaaalna bilder på yorkar.

Kolla in den!

Kvällsrutiner och morgonmys

Pluto


Alla familjer har sina vanor och ritualer när det gäller sänggående och uppstigande, så även packet.

När det drar ihop sig till läggdags hos oss och kvällsracet är över brukar Gina ligga på Dixiedynan i hörnet bredvid sängen.

Plutos plats är i sängen. Hennes kvällsritual kan vara en ganska långdragen procedur som inleds med att hon nattar mig genom att ligga på mitt bröst och stirra på mig. Ofta försöker jag passa på att läsa medan detta pågår och håller boken i luften ovanför huvudet på henne. Men det kan vara knepigt, särskilt om hon tycker att jag behöver kloas lite i vänster axel också. Tycker jag att det är plågsamt eller att det tar för lång tid och skjuter undan henne kommer hon bara tillbaka och börjar om från början med stirrandet och kloandet...

Förr eller senare tar dock nattningen slut och Pluto slår sig till ro vid mina fötter.

Dixie har under tiden lagt sig under soffan vid min arbetsplats. Någon gång under natten kommer hon trippande och hoppar upp i sängen. På morgonen när jag vaknar ligger hon där. Då kan Pluto redan ha klivit upp. Om hon någon enstaka gång skulle vilja gå ut är det tidigt på morgonen när yngsta matten beger sig ut i stallet för att mata och släppa ut hästar.

Gina däremot stiger sällan upp innan hon hör packleaders röst. Då hoppar hon upp i sängen för att morgonmysa lite. Dixie tycker också om att morgonmysa. Då brukar hon muffla på täcket, dvs hon tuggar lätt utan att bita hål, och samtidigt grymtar hon lite, ungefär som en griskulting.

Mästare i morgonmys är dock Melba, vår gästpackmedlem. Ibland kommer hon in till oss tidiga morgnar när hennes husse och matte ska iväg någonstans. Då hoppar hon rakt upp i sängen och in under täcket. Melba kan ligga under ett täcke hur länge som helst, hon behöver inte andas. Var får hon luft ifrån?

Så småningom tittar hon i alla fall fram, och när det sedan har rullats och skuttats och farits runt i sängen (Dixie och Melba - Gina nedlåter sig inte till sådant) är alla redo att stiga upp.

Dagen kan börja.

lördag 12 januari 2008

Det spökar



Bland det bästa som Guccibollen vet - bortsett från måltider - är att leka bland hösäckarna i stallet. Hästarna utfodras med egna portioner hö i blå plastsäckar (modell Ikeakassar), och de kastas på golvet vartefter de töms i boxarna.

För Gucci är det ett hav att slänga sig i. Där, i det blå plasthavet, dyker hon ner med friskt mod varje kväll. Så även igår kväll.

Men någonting gick snett. Gucci trasslade in sig och plötsligt såg Melbas matte, som var den som kvällsmatade hästarna, en blå hösäck komma galopperande genom stallet. Den fortsatte ut till fölen och unghästarna som ett blått spöke och sedan vidare upp på loftet. Stegen hördes över loftgolvet innan det blev tyst - dödstyst.

Det är i sådana lägen man ringer efter packleader, som kommer ut med stora ficklampan. Men hur mycket vi än letade och lyste och ropade fanns inga spår efter vare sig Gucci eller den blå plastsäcken. Melbas matte, som är vansinnigt rädd för kryp av alla de slag, fick till och med lite spindelterapi när hon dödsföraktande kröp in på ställen där hon annars aldrig frivilligt skulle vara - men var gör man inte för sin Gucciboll ...

Vi letade länge. Men i mörkret är alla katter grå - och ingenting kan vara gråare än en grå katt, så till slut gav vi upp. Då satt hon plötsligt där och tvättade sig helt oberört, som om ingenting hade hänt, Guccibollen.

Plastsäcken då? En blå plastsäck är en blå plastsäck är en blå plastsäck. Och den är fortfarande borta. Spårlöst borta.

Vill du veta mer om våra hästar kan du läsa på http://www.stuteri.blogspot.com/.

onsdag 9 januari 2008

Gina Tricot




Gina Tricot är vår yngsta, vår minsta, vår vassaste katt. Bara man tittar på henne far lösryckta rader ur Bowies gamla pärla Jean Genie runt i huvudet ...

... Jean Genie ... lives on her back ...
... smiles like a snake ...
... loves to be loved, loves to be loved.

Gina Tricot är den enda katt vi inte har valt. Hon har valt oss.

Hon kom till oss i höstas, upphittad på hästarnas sommarbete. Med ynkliga pip gav hon sig till känna, traskade med hem och flyttade in, tunn och utsvulten. De första dagarna bosatte hon sig i en pappkartong i garderoben och skrek övergivet så fort hon blev hungrig.


Efter några dagar upptäckte vi att hon var öronmärkt. Men siffrorna var för suddiga för att tyda. Sedan visade hon sig dessutom vara chipmärkt. Vi läste av det och fick fram namnet på en ägare. När jag ringde upp ägaren förklarade hon att hon hade skänkt bort katten och hade ingen aning om att den var bortsprungen.

Stark förkortning av historien: Gina fick stanna.

Hon hette förstås egentligen något annat, men här blev hon Gina Tricot. Eller Trikotten. Eller Jean Genie.

Hon är ju en orosande. En nätt liten kattflicka, silkeslen och intensivt röd med vit krage och vita strumpor. Bedårande men - en orosande.

Sejouren i pappkartongen i garderoben blir kort. Gina finner sig snabbt till rätta hos oss och börjar vidga världen. Det för med sig en viss nervös upphetsning hos resten av packet när hon med friskt mod och kaxig I-dare-you-inställning ständigt intar nya platser. Fåtöljen i vardagsrummet är hennes nu. Där ligger hon antingen på rygg på sitsen ( ... lives on her back ...) eller uppe på ryggstödet. Dixies dyna i hörnet av sovrummet är också Ginas nu. Där sover hon hela natten när väl alla i packet har kommit till ro och kvällsracet är över.

Ja, sedan Trikotten kom in i huset har vi fått kvällsrace. För all del, vi kan ha både morgonrace, förmiddagsrace och eftermiddagsrace med. För att inte tala om nattrace ...

Racet inbegriper två packmedlemmar: Gina och Pluto. Pluto före och Gina efter. Alltid. Det är tveksamt hur road Pluto är. Nog för att Gina har försökt få fart på både Puma C och Gucci också, men PC:n bara tittar på henne med sin Var-fick-du-luft-ifrån-blick och vad Gucci beträffar vet jag inte. Hon har faktiskt inte varit inne på ett tag, så kanske hon har tagit illa upp av Ginas burdusa bossfasoner.

Men ... smiles like a snake? Naaa. Ytterligare en plats har ju Gina faktiskt intagit: en egen nisch i packleaders hjärta. För vem kan motstå en liten kattflicka som plötsligt behöver kärlek, hoppar upp i knäet, rullar ihop sig till en boll och bara myser en lång stund?

... loves to be loved, loves to be loved.

Jultomten hörde mig

Ior och Nasse

Jag inleder 2008 med att bekänna: jag tror på tomten.

Jultomten hör bön. Här i bloggen önskade jag mig packleader Cesars bok om hundar, och si, jag fick den i julklapp.

Intressant läsning. Cesar kan exempelvis inte nog betona packets betydelse vid rehabilitering av hundar. Packet lär hunden att bli hund igen.

Jag har förmedlat denna information till Melbas matte, som genast undrade vad det skulle bli för hund av Dixie med ett pack bestående av en Gnällba, fyra katter och en människa.

(Här avbryter jag kort och riktar ett meddelande direkt till Melbas husse: Det var inte jag som sa Gnällba, det var fusktaxens matte!)

Snart ska jag berätta om Dixie.