Tiden rinner ut

Gott nytt år önskar packleader och alla de små pälsklädda.

2008 års ...

... lista kommer här.

Årets innekatt: Puma Kanelen. Hon har framgångsrikt gliiiiidit in nästan varje dag, tömt skålarna och sovit i packleaders säng.

Årets fontän: Dixie, som fortsätter att emellanåt vattna mattor och golv när ingen ser. Käkäkära nån då och en stor suck.

Sötkulturen kattifierad.

Årets knäkatt: Gina Trikotten. Ett otippat val, men Gina blir bara mysigare och gosigare och allt mindre av polis.

Kolla pälsen!

Årets hermelin: Elsa Schiaparelli. Färgen är visserligen fel, men bland alla katterna har nykomlingen Elsa en alldeles särskilt ädel och elegant päls.

Årets gatecrasher: Guccibollen, som bryter sig in till packleader med hjälp av råstyrka (och oemotståndlig charm). Tala om bollkoll.

Riktigt nöjd.

Årets mistlur: Melba. Ingen kan som Melba tuta i luren när hon känner sig ensam och övergiven. Världens bästa Melba helt enkelt!

Årets schizzo: Mutti, som har en smal sommarpersonlighet och vintertid förvandlas till en riktig fetblobba som sväller över alla bräddar.

Innekatter.

Årets symbios: Pluto, som inte ser någon gräns mellan sig själv och packleader. Kunde hon skulle hon krypa in under skinnet på sin matte.

Mellandagar

Gina Tricot

Mellandagar är promenader.

Ena dagen är fälten gnistrande vita, vartenda grässtrå penslat med frost, himlen isblå och allt vidunderligt vackert. Hundarna borrar ner nosen i det krispigt vita och Gina promenerar med på gärdsgårdarnas mossbelupna stenar.

Nästa dag är det plusgrader och allt är svept i dimma. Ingen sol, inget blått. Bara mjukt och dämpat grått, softat. Som om någon gått fram med en smudgepensel över naturen, som i photoshop. Vidunderligt vackert det också. Hundarna blir smutsiga, men Gina fortsätter torrtassad sin promenad på stenarna.

Pluto

Mellandagar är städning efter julfirandet.

Pluto gillar julpapper.

Dixie

Mellandagar är att undersöka sina julklappar.

Dixie testar den rosa julklappssängen med prinsesslogga som hon fick av Melba.

Puma Chanel

Mellandagar är att njuta av allt det juliga, av granen, ljusen, knäcken ...

Puman njuter fullt ut av att ligga och spana under granen.Inne igen...

Jesuskatten

En rosa pudel

Da´n före da´n, granen är klädd och ingen katt har försökt klättra upp i den. Årets kula är en rosa pudelkula, så trenden fortsätter. Det är sötkultur som gäller.

Span på sötsurfning

Gullighetskulturen brer ut sig. Dagens ord är "sötsurfa". Vårt behov av gulliga hundvalpar och söta kattungar är tydligen outsinligt. En intressant artikel i DN tog upp fenomenet nyligen. En webbkamera som sänder direkt från en korg full med hundvalpar i San Francisco sägs locka miljoner människor. Läs artikeln här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=864104

Den som vill frossa mer i sötsaker kan ta en knäck till och kolla på http://www.cuteoverload.com/ eller http://catsinsinks.com/ (som precis som namnet säger visar bilder på katter i handfat).

Om övermättnad skulle uppstå, betrakta bilden av Gina T, en katt med integritet och viss sälta. Hon låter sig gärna gullas med - men på egna villkor. För tre tusen år sedan dyrkades katter som gudar. Det har hon inte glömt.

Just det ja, valparna. De finns här: http://www.ustream.tv/channel/shiba-inu-puppy-cam

What´s the colour of love?

Puma och Gina

Sedan Elsa kom till stallet är det de tre grållorna som håller ihop. Gucci, Mutti och Elsa.

Puma trivs inte riktigt i sällskapet.

Som alla vet betraktar sig Puma som en missförstådd innekatt, och innekatt/utekatt-kampen mellan Puma och packleader förutspås snart att bli en officiell OS-gren.

Eller handlar det om något annat? Trivs Puma - med sina svarta, vita och röda nyanser - bättre med de röda innekatterna Pluto och Gina?

Kaka söker maka?

Lika barn leka bäst?

Kanske Puma ser rött, precis som Ulf Lundell en gång:

"Jag ser rött, rött som kärleken, rött som vin och vänskap och mat. Jag ser rött."

Världens värsta hund ...

... är knappast någon av de här knäsittande sötnosarna.

Jag har precis avslutat "Marley och jag", berättelsen om just världens värsta hund, enligt undertiteln. Den är skriven av den amerikanske journalisten John Grogan och är hans egen historia om familjens labrador som gick fram som en fyrtiofem kilos ångvält genom tillvaron. Han tuggade i sig det mesta från kuddar till graviditetstest på vägen.

Grogan skriver: "Han var vild som en furie och stark som en tjur. Han plöjde glatt fram genom livet med en glöd som oftast förknippas med naturkatastrofer. Han är den enda hund jag någonsin har känt som blivit relegerad från lydnadsträningen."

Boken är skriven med stor kärlek och värme. Marley är väl värd att lära känna. En julbok kanske?

Det kan väl inte ha undgått särskilt många att vi har haft ett jordskalv i Skåne idag. Det är en sådan incident som de flesta kommer att ha sin egen historia om (ungefär som när president Kennedy blev skjuten i Dallas eller Palme i Stockholm - vad gjorde du när ...?) och här är packleaders upplevelse:

Vaknade tjugo över sex av ett förfärligt oväsen i garderoben. Fan också, nu slåss Pluto och Gina bland mina kläder, tänkte jag och for upp med ett vrål: - NEJ!

Dixie slank in under sängen och Pluto med, men garderobsdörrarna fortsatte att skallra. Fast jag höll i dem ville de inte sluta. Det mullrade dovt någonstans ifrån. Helvete, hela skorstenen rasar ner, jag visste väl det, tänkte jag yrvaket.

Men efter en snabbcheck på lilla G, som låg kvar i sängen och undrade om någon vält huset med traktorn, ringde Melbas matte: - Hörde du? Melbas husse är ute med ficklampan. Han trodde det var en lastbil som körde in i huset.

Nåväl, djuren vågade sig fram igen och teven slogs på. Där fick vi svaret.

Katten, musen, tiotusen ...

Pluto tycker att det var längesen hon var med på bild i bloggen. Särskilt efter igår när den där Lussebullen fick trona där helt ensam med bling-bling i tofsen.
Plutos andranamn är Avundsjuk. Hon gillar inte när packleader håller på för mycket med de andra djuren. Men hon gillar packleaders nya skrivbord. För vad ska ytan vara till, om inte för att Pluto ska kunna bre ut sig intill musen?

Lussebrud

Huset är insvept i saffransdoft, men det här är det närmaste en lussebrud som packleader kommer medan natten går riktigt tunga fjät.

Eller är det en hundprinsessa?

Vad är väl ett ben på slottet? drömmer kanske vår Dixierella. Långtråkigt och trist ... och ... (om Melba har tuggat på det) ... alldeles, alldeles underbart ...

Som hund och katt

Dixie och Gina

Melba och Puma

Kattmänniskor brukar säga att de gillar katter för att de är så självständiga och stolta - hundar däremot tycker de är fogliga och nästintill servila. Hundmänniskor brukar säga att de gillar hundar för att de är så lojala och trofasta, medan katter är opålitliga och nästintill lömska.

Jag har varit hundmänniska och jag har varit kattmänniska. Ja, jag har faktiskt varit kaninmänniska, fiskmänniska och fågelmänniska också.

Jag grät floder när min undulat Sixten dog. Dåvarande mannen i mitt liv, som var en ganska ny bekantskap när den tragiska händelsen inträffade, försökte trösta mig när jag ringde och hulkande skulle förklara varför jag inte kunde träffas den kvällen.

- Jag förstår precis hur du känner det, sa han. Jag minns hur det var när min vandrande pinne dog ...

Jag grät oceaner när familjens kanin Skutte blev sjuk och dog, och jag tyckte att livet var oerhört deppigt utan dennne lille pälsklädde kompis med det pampiga namnet Skutte Sloköra Kokoskorven ...

Numera är jag hund- och kattmänniska. Jag tycker om både katter och hundar. Kontakten med dem, vänskapen, att verkligen komma dem nära, att visa kärlek och få ta emot tillit - det är ju det häftiga, oavsett sorten.

(Men hallå! Vandrande pinnar ...?)

Lika häftigt är det när djuren är vänner sinsemellan. Inte Disneyvänner då, utan när de lever bredvid varandra i harmoni. När de inte är som hund och katt ...

Dixie och Gina

Jag slår upp "som hund och katt" i ordboken. Oförsonliga fiender, betyder det.

Melba, Dixie och Gina

Jag tittar på mitt pack, som kan sova i samma säng eller soffa och som gärna går på gemensamma promenader. Jag ser på Pluto som hälsar på Dixie genom att stryka sig mot henne, helst gnugga panna, och jag se på Gina som kan ligga tätt tryckt intill Dixie. Jag ser på stallkatten Elsa Schiaparelli som älskar att kela med hästarnas mjuka mular. (Inte hund och katt visserligen, men bilden är så bedårande...)

Grynet och Elsa

Det är inte alltid djuren förstår varandra, men missförstånden handlar om olika kroppsspråk, inte om fiendskap. Som när lugnet bryts för att Pluto hittar en påsförslutare, föser ner den lilla plastbiten från köksbänken till golvet, där Gina påpassligt tar över och börjar trixa med den. Melba, som älskar att leka, hör genast att det är något på gång och kommer rusande. Därmed tar leken tvärslut, till Melbas stora besvikelse. Pluto och Gina drar sig tillbaka. En framrusande hund med svängande svans signalerar ju något annat än lek på katters språk.

Melba och kattungarna

Den där eftersträvansvärda harmonin ... den måste handla om energi. Min husguru Cesar säger att energi är ett eget språk, djurens språk och ett känslomässigt språk som vi människor tappat bort. Ska man vara packleader behöver man lära sig det på nytt. Som ledare bör man, förutom att sätta upp regler och gränser, kunna skapa en lugn och avspänd energi i packet.

Pyssel & knåp

Om jag skulle summera min vardag i sex ord just nu (bloggvardagen, om inget annat) skulle det kunna bli någonting i den här stilen:

Dixie, Melba, Pluto, Gina och stallkatterna.

Hur skulle ditt liv se ut på sex ord?

Sexordsmemoarer är en amerikansk idé. Kolla http://www.smithmag.net/ som gett ut böcker i ämnet.

Eller spana in den svenska bloggen http://livshistorier.blogspot.com/ där Jenny Eklund publicerar bidrag på sex ord från känt och okänt folk. Hennes personliga favvo är Margaret Atwoods: "Longed for him. Got him. Shit."

Mera nätkul:

Gå in på http://www.wordle.net/ och skapa egna små konstverk av vilka ord du vill. Min vardag blev så här:

Jahaja, det är sånt jag ägnar mig åt i pauser från arbetet. Nu vet ni.

Omställning

Tänk vad konstigt det är. I ena stunden går man på gatorna i London, trängs i Covent Garden eller på Camden Market. I nästa ögonblick trampar man över de skånska fälten med hundarna igen, inte en dubbeldäckare i sikte.

Jag vet helt säkert att jag är hemma när jag vaknar av att Pluto sitter bredvid kudden och slickar mig på armen och i pannan med sin sträva tunga.

Vad gör det mig till? Hennes unge? Hennes jättekattbebis?

Och vad händer härnäst? En lektion i kattspråket kanske:

- Säg mau-mau ...

Who let the dogs out?

Vad är det som händer?

Packleader har gripits av något slags dekorativ yra och har pysselradarn ständigt påkopplad. Kan det vara julen?

Idag är det hundar på tapeten. Kolla på det här mönstret från Osborne & Little. "Walk the dog" heter den.

Är den läcker eller är den jobbig? (Den finns i cerise också.)

Huset hundar ägnar sig åt den vansinnigt roliga leken dra-loss-Dixies-hårsnodd. Resultatet blir så här:

Det märkliga är att hårsnoddarna bara försvinner. Precis som strumpor i tvättmaskinen. Om nu monstret i tvättmaskinen äter strumpor - vem äter hårsnoddar?

Och finns det hårsnoddar i London? Packleader tar ett brejk och åker till London över helgen.

Pimp it, baby

Dagens inlägg handlar varken om hundar eller katter. Jag kan bara inte undanhålla er den perfekta länken för alla oss som vill leva lantliv i lagoma doser. Pimpa din egen kossa! Gå in på http://www.pimpdinko.dk/ och testa själv. Det är jordbruksvetenskapliga fakulteten vid Aarhus universitet som bjuder på den förströelsen mitt i miljöallvaret. Mu på er allihop!

Min bror och jag

Ja, givetvis. Cato är bror till Melba, även om han har Dixies färger och fluffiga päls.

Om inget annat ser man det ju på nosen. Cato är en mycket trevlig hund, bosatt i Göteborg. Ibland träffas han och Melba. Då är det springa-runt-och-sniffa-party.

Spring i benen

Stilstudie av Dixie i snö ...

Läste klart söndagens DN och noterade att nummer sex på snackislistan i veckan var "bondefeber". Bland annat är det ett visst teveprogram som väcker gröna vågendrömmar. Packleader är visserligen ett oförbätterligt, asfaltsberoende stadsbarn, men betraktar bondelivet från första parkett. Närkontakt av (om inte tredje så åtminstone) andra graden. Här kommer alltså lite insidesinformation:

Bondelivet är glamoröst ... NOT.

Det närmaste bondefeber man kommer är att se bonden själv ligga i sängen och vara sjuk. Bondelivet är hårt och skitigt, och alls ingen promenad genom solkyssta rågfält eller äppelplockning i trädgården i stråhatt och långkjol. Det kan lukta illa också - om vinden ligger på från fel håll när grannbonden sprider gödsel på åkrarna. Det kan leda till isolering - de där få dagarna om året då det snöar i Skåne och det vita yr ihop till drivor över vägarna som blir helt oframkomliga (första vintern fick vi ta traktorn till affären för att kunna handla mat!) eller när det blåser storm och strömmen garanterat går.

Det är mycket långt ifrån Bonde söker fru, där de stackare som valt att delta får sitt liv utlagt på skvallertidningarnas löp och förstasidor.

Verkligheten överträffar tevesåpan. Det bästa är närheten till djuren i vardagen och möjligheten att ha många - såväl hundar, katter som hästar. Den stora, vidsträckta himlen. Hörbymasten som välkomnande blinkar hem en i natten när man sökt sig till städernas vattenhål en stund. Naturen alldeles utanför dörren.

... och på barmark.

Bland det härligaste som finns är att se Dixie springa över fälten i full kareta. Vilken fröjd! Det är som Melbas matte säger: Dixie har en sådan springglädje. Hon skenar fram som en angoragris över markerna och får det att se ut som en njutning, medan Melba mer springer för att ta sig någonstans, målmedvetet som en postdiligens. Rataratarataraaa!

Adventsfrid

Var är stjärnorna? Var är stakarna?

Första advent kom så överrumplande i år.

Men rätt låda bars in till slut under överinseende av Dixie och Pluto. De vita stjärnorna blev upphängda i vardagsrummet. Ljusstakarna kom på plats i köksfönstren. Den första hyacinten ställdes fram på bordet.

Sedan blev det glögg, saffransbullar och pepparkakor. Adventsfriden sänkte sig.

Även Puman var inne och firade advent - minst två gånger idag. Men på kvällen fick hon gå ut. Ställningen Puma - packleader är nu alltså 2 - 1.

Ledsen hund, tuggbensbitar och fredagsmys

Fredagskväll med salt- och vinägerchips i skålen.
Melba ska sova inne hos packleader eftersom matte och husse är på fredagsmys med relax och övernattning i Falsterbo. Scones, hemgjorda marmelader, badtunna, trerätters middag ...
Melba är lite ledsen. Då sänker hon öronen på ett speciellt sätt - se bilden.
Den lugna hemmakvällen övergår i viss dramatik när Dixie sätter änden på tuggbenet i halsen. Där fastnar den, och det piper i luftrören när hon andas. Inte så lite heller ...
Dixie verkar inte särskilt besvärad, men packleader ringer grannen N (riktig hundmänniska), som föreslår filmjölk eller liknande i kombination med att ta det kallt och avvakta.
Gissa om Dixie blir nöjd när hon plötsligt serveras creme fraiche efter kvällsmaten! Belåten lägger hon sig till rätta i soffan, och någon timme senare har tuggbensbiten glidit ner i magen.
Men det lät verkligen illa, jag lovar. Och jodå - Melba fick förstås också creme fraiche! Pluto med.

Pluto och handarbetstrenden

Packleader läste om den nya handarbetstrenden i DN häromdagen. Det påstås att vi numera drar ner på shopping och tillverkar själva istället. Stickklubbar ploppar upp, stickkafér också. Det knypplas inför publik (applåderas det då när en särskilt komplicerad spets blir klar?), det ges privatlektioner i stickning.
Andra tecken är att det ges ut fler handarbetsböcker och startas fler handarbetsbloggar. Bort med bling-bling. Eller fejk is over, som en designer på modehuset Lanvin har svarat på frågan om hur lågkonjunkturen kan komma att påverka modet.
Packleader gläder sig åt tanken på en minskad konsumtion och minns sin egen första handarbetsvåg: när hon var tonåring och sydde alla sina kläder själv. Det var enda sättet att vara trendig när man bodde i en småstad på den tiden.
Andra vågen var när hon var småbarnsmamma och började sy barnkläder. Underbart roligt och kreativt.

Packleader har aldrig någonsin trott att handarbete varit förspilld kvinnokraft, så feminist hon är. Men när DN:s reporter skriver: "Ett omsorgsfullt broderi har större chans att göra dig ihågkommen hos barnbarnen än fem hundra timmars övertid", skruvar hon på sig av obehag. Kan sådana kommentarer skapa något annat än ännu mer dåligt samvete hos den förälder som sliter för att få ihop tillvaron? Packleader hyllar kreativiteten - men den ska baseras på lust.

Men vad har nu det här med husdjur att göra? Är det tredje vågen - att handarbeta till de fyrbenta familjemedlemmarna kanske?
Nej då, bara en anledning att visa Pluto i Melbas stickade kolt. Ser hon lite obekväm ut? Det måste väl bero på att hon är så trendkänslig ... maskinstickat, fy katten!

Brötchen

Dixie har fått ännu ett namn: Brötchen.

Häromdagen upptäckte vi nämligen en ny talang hos henne. Hon kan ta sig upp på matbordet om någon glömt att skjuta in en stol. Två gånger har det hänt när hon har varit hemma hos Melba.

Dixie har den lilla ovanan att kissa inne om hon blir lämnad ensam hemma. Ensam kan även innebära att Melba är hemma. Ensam betyder helt enkelt utan människosällskap.

Om Dixie är hemma hos sig själv väljer hon att kissa på packleaders favoritmatta, hos Melba blir det klinkergolvet i hallen eller badrummet. Lättare att rengöra ett klinkergolv än en matta - alltså får hon vara hemma hos Melba.

För en tid sedan var Dixie och Melba hemma själva en stund, och när Melbas matte kom hem låg det en smörkniv på golvet i hallen. Eftersom hon inte brukar förvara smörknivarna där blev hon konfunderad. Sedan såg hon att yoghurt- och flingtallriken som blivit kvar på köksbordet var skinande blank och ren. En av köksstolarna var utdragen. Aha.

Eftersom Melba varken skulle nedlåta sig till att kissa inne eller klättra upp på bordet var det uppenbart vem cirkushunden var. (Däremot kan man väl tänka sig att hon var med och slickade ren smörkniven - bara för att städa upp.)

För några dagar sedan upprepades denna klättringskonst. En stol var utdragen, och den här gången låg det en påse med färska frukostfrallor på bordet. Därav det nya namnet - Brötchen.

Dixie är galen i allt ätbart, det vet ju bloggens läsare redan.

Ett annat intresse som hon har är att rulla sig. Ute alltså, när vi är på promenad. Som idag när vi gick uppe på hästarnas sommarbete.

Nu har snön töat bort igen och marken har antagit ett antal nyanser av brunt och grönt.

Dixie rullar sig gärna i de bruna nyanserna. Idag med sådan framgång att Pluto mycket intensivt sniffade av henne en lååååång stund när vi kom hem igen.

Packleader är inte lika intresserad av att identifiera doft och konsistens i minst fyra nyanser av brunt. In i duschen bara.

Och sedan är det samma lilla gullebulle igen ...

Vems bror?

Idag när snön töar bort igen och vädret är gråtrist piggar vi upp oss med en liten TÄVLING.
Den badande hunden på bilden heter Cato.
Men nu kommer det kluriga:
Vem är Cato släkt med? Är det Melba eller Dixie som kan nynna på "Min bror och jag..."?
Välkomna att gissa!

Snoozemissbruk

Det är tur att inte Melba besöker oss varje morgon. Trogna läsare vet ju att Melba älskar att mysa under täcket. Hon är en riktig mysmästare.

Tänk er då en morgon som denna. Packleader har Melba under täcket på vänster sida och Dixie ovanpå täcket i höjd med armhålan på samma sida. Då hoppar Pluto upp på höger sida. Täcket spänns fast och packleader kommer ingenstans. Hon kan bara göra sitt jobb. Klappa, klappa, klappa. Klappa Pluto, klappa Dixie, klappa Melba.

Det blir till en rytm till slut.

Pluto, Pluto, Dixie, Pluto, Melba ... Dixie, Melba, Dixie, Melba ... Och så från början igen ... Pluto ...

Under tiden ringer väckarklockan var tionde minut. I en och en halv timme. Ja, ni läste rätt. En och en halv timme!

Snoozemissbruk.

Dessutom kan det avslöjas att nollan nu är spräckt. Nollan = noll nätter inomhus för stallkatterna.

För nu har Puma (vem annars?) sovit inne. Hon var borta något dygn i kylan och kom inte till maten i stallet. När hon så dök upp sent på kvällen hade packleader inte hjärta att kasta ut henne i den snöiga natten.

Vilket pjunk! Packleader är på god väg att bli en av dessa kufar med trettiosjutton katter och hundar. Achtung, säger jag bara. Skärpning. Genast. En stallkatt är en stallkatt är en stallkatt.

Ställningen i matchen "Stallkatt eller huskatt" är nu Puma - packleader 1 - 0.

Måndag morgon

Det har väl inte undgått någon av bloggens läsare att packleader med vänner gillar måndagar. En ny vecka börjar. Lika hoppfullt som varje nytt år. Fast oftare.

Söndag i november

Tjoho! Här kommer Superhunderna ...

... med en lägesrapport från gården en lat och solig söndag.

Melba - för nej, det är ingen liten häst - tar ett elegant språng över ett hinder på ridbanan.

Dixie har mest haft spaning på Melba.

Puma Chanel har provsmakat vattnet i hästarnas hinkar i stallet.

Pluto har stannat inne i stugvärmen och druckit från kökskranen.

Gina Tricot har också haft innemys och fluktat genom fönstret.

Elsa Schiaparelli har varit här på besök.

Men Gucci och Mutti har inte synts till. De är väl ute på egna, hemliga söndagsuppdrag och dyker upp lagom till kvällsmaten kan man tro.

Den första vinterdagen

Idag är det vinter i Skåne.

Snö på marken. Minusgrader. Sol. Vindstilla.

En perfekt dag för en hundpromenad, tyckte Melba och Dixie. Gina Tricot hängde också med.

- Gå först du, kompis. Jag följer.

- Kolla brudar, marken är vit!

- Jaaa! Vi gräver en grop, kompis!