Smockor, serier och kattpoesi

Tuff Trikott

Gillar du serier eller djur eller en kombination av båda, gärna på engelska, finns ”Get Fuzzy” på nätet, där man får möta katten Bucky, hunden Satchel och deras husse Rob. Katten är tämligen rå och hunden mild – något av klichéroller i seriernas värld, tycks det. Just de här djuren är döpta efter två kända basebollspelare och samtalen som utspinns mellan husse och de två pälsklädda präglas av ett stilla vansinne. De är fulla av missförstånd och blir oftast absurt galna. Ibland kan de kännas lite humorbefriade. Men det finns guldkorn. Som det här.

Hunden sitter och skriver en dikt.

Hunden: - Att skriva poesi är ett jättebra sätt att uttrycka sina känslor.
Katten: - Filmmanus skriver man, uttrycker sina känslor gör man genom att puckla på nån.
Hunden: - Har du någonsin testat att skriva poesi?
Katten: - Får jag skriva om att puckla på nån?
Hunden: - Skulle du kunna börja med att skriva om trevliga saker?
Katten: - Får jag börja med att skriva om att puckla på trevliga saker?
Hunden: - Jag vet inte om du är poettypen …
Katten: - Åhhh, jag skulle älska att skriva om att puckla på en poet.

Stentuff. Precis som Gina. Även om hon är mycket mildare nu. Hon behöver inte längre puckla på Bollen varje gång hon rusar in på besök. Men blir det tal om poesi är nog inte Gina främmande för att tota ihop en dikt om smockor … det lilla stycket.

En ny seriestrip läggs ut varje dag på http://comics.com/get_fuzzy/

Gamla strippar finns på http://getfuzzyarchive.blogspot.com/

Gina har en desire path

Stigfinnar-Gina

Idag var packleader och Melbas matte ute på fälten på promenad med hundarna och Gina. Dixie och Melba rusade som tokar av springglädje, Gina trippade i kanten.

Plötsligt stötte vi på en smal stig upptrampad av djur som korsar marken just där.

En desire path.

Nyss hade jag läst om detta på en designsida på nätet. Och nu var den här, mitt framför oss, mitt i verkligheten, i den skånska klövern.

Desire path är ett vackert uttryck. Så poetiskt. Den stig man har lust att trampa upp. Den önskade vägen. Det vill säga i regel den närmaste vägen. Den naturliga vägen. Den kortaste vägen mellan två punkter. Upptrampad av människor eller djur.

Uttrycket myntades av Gaston Bachelard i boken The Poetics of Space och är ett begrepp inom landskapsarkitekturen. En vanlig desire path är naturligtvis när man sneddar över gräsmattor i parker där anlagda gångvägar gör kringgående rörelser. Det är då ”fotanarkister” lämnar sina avtryck och trampar upp egna vägar i landskapet. Och när de inte används längre försvinner de igen.

Givetvis finns det grupper som ägnar sig åt att studera fenomenet på nätet. Kolla till exempel på bilderna här: http://www.flickr.com/groups/desire_paths/

Gina har förresten sin alldeles egen desire path.

När hon går med på hundpromenad vill hon helst gå på stengärdsgårdarna så långt det är möjligt. Det är inte den kortaste vägen mellan två punkter (dvs promenadens början och slut), men den mest lättnavigerade och den som resulterar i torrast tassar.

Pluto flaggar idag för sin packleader som äntligen rest sig ur sängen

Darrig och lagom orkeslös sitter packleader framför datorn igen. Jobb måste göras, deadline närmar sig. Men hur kommer man igen när man helst bara vill gå och lägga sig?

Man får peppa sig med lite bra sagt från nätet. Till exempel:

Gör vad du kan
med det du har
där du är.

Exakt vad packleader tänker göra idag. Det är den mest suveräna grundinställning man kan ha. I alla lägen. Och när det blir extra motigt:

När världen säger "Ge upp!"
viskar hoppet: "Försök en gång till!"

Hjälper det? Vet inte, men det löser sig nog. Det kommer nya dagar. För, som det arabiska ordspråket säger:

Hunden skäller, men karavanen drar vidare.

Just nu, just här på gården skäller Melba för att det är på tok för lite lek. Och det är det. Det ska bli ändring på det. Imorgon.

Lekande hund

Stilla dagar under täcket

Sann människovän

Ni kanske känner igen känslan. Man gör motstånd. Man tänker: nej, inte nu! Jag har inte plats i mitt liv. Nej, nej, nej. Jag har alldeles för mycket att göra.
Och sedan den där sköna lättnaden när man till slut ger upp. Man ger efter och låter sig svepas med, låter den obevekliga kraften fylla varenda por i kroppen. Och huden rodnar, pulsen bränner, benen viker sig…
Vad pratar jag om? Förälskelse?
Nej, influensan.
Packleader drabbades av feber, hosta, förkylning, nässelutslag etc och därmed bröts också den 21 dagar långa sviten av blogginlägg. Ja ja, nya tag bara.
Människans bästa vänner har visat sig från sin allra bästa sida under sjukdomsdagarna. Både hundar och katter har hållit packleader sällskap i sängen. Doktor Melba och doktor Dixie har erbjudit sympati och en och annan slick på handen. Doktor Pluto har bidragit med sin brösttrampsbehandling. Doktor Gina har gjort sin största insats som frisk fläkt och påminnelse om livet utanför.

Skånska kattademins ordlista

Jean Genie

En liten kattalog med viktiga kattord, egna hittepåord blandade med fynd från nätet:

• Kattafoni (även kattalorum) är de aktiviteter som ibland uppstår när Gina är understimulerad efter att ha varit inne en hel dag. Då blir det jakt- och jamsession i packleaders hus.


• Kattastrof är det som åker i golvet vid aktiviteterna under ovanstående punkt.


• Kattarazzi är när packleader försöker fotografera aktiviteterna under ovanstående två punkter.


• Kattguld är när packleader blir nöjd med bilderna som togs under ovanstående tre punkter.


• Kattegrädde är mutor som ibland behövs för viss regi av fotoobjekten under ovanstående fyra punkter.


• Kattiné är när packleader och hennes pack utmattade softar i soffan och kollar på en film efter ovanstående fem punkter.

Have a happy period!

Melba börjar bli så där svår och melankolisk – kanske ett tecken på att hon snart går in i sin löpperiod.

Vilket får packleader att osökt tänka på den mest befängda och korkade tevereklamen på länge: den där för Always bindor. Har ni sett de där små radiobilarna som far omkring hit och dit till tivolimusik?

- Det måste vara en man som har gjort den, sa Melbas matte när hon såg bindreklamen första gången.

Ja, eller hur? Kvinnor vet ju att mens har man inte till tivolimusik. Bindor är knappast något nöjesfält. Dessutom: varför är vätskan alltid blå i reklamens värld, aldrig röd som blod eller gul som kiss?

Och radiobilar, herregud!

Have a happy period, Melba!

Vem blir First dog?

Otåligt väntar packleader på besked.
Nu har familjen Obama flyttat in i Vita huset. Men när får vi träffa hunden?
Blir det en pudel?

När det blev känt att Barack Obama och hans fru Michelle hade lovat sina döttrar en hund efter presidentvalet, så ordnade den amerikanska kennelklubben en omröstning om vilken hundras som var mest lämplig. Över 42 000 röstade. Pudeln vann.

Sympatiskt nog har Obama själv sagt att han kan tänka sig en blandras, ”a mutt like me”, och döttrarna Malia och Sasha kanske kommer att få adoptera en hemlös valp. Familjens krav är att hunden ska vara sällskaplig och inte allergiframkallande.

Nu läser packleader ett referat på DN:s hemsida från en intervju i amerikansk teve och ser att det tycks luta åt en labrador eller en portugisisk vattenhund. - Vi närmar oss ett beslut, säger Obama. Men detta har varit ett tuffare arbete än att hitta en handelsminister.

Minsann! Men när kommer den? När kommer den?

I packleaders vita hus är det givetvis Dixie som är Första hund.

First Dixie

Bara på lek

Fladdrande örat

Ibland måste man bara släppa tankarna loss, ge dem ledigt och låta dem ströva omkring på prärien i frihet, helt kravlöst. Förvandlas till den lekande människan, homo ludens ni vet.

Det är då man kan tänka tramsiga tankar som: Om Melba vore indian skulle hon ha kunnat heta Fladdrande örat. Och om Dixie vore indian skulle hon kanske heta Pussiga bullen.

Steget till att börja surfa på indiannamn är kortare än man tror. Det märkliga är att man snart också HITTAR en hemsida där man kan skaffa sig ett alldeles eget indiannamn. Allt man behöver göra är att skriva in namn och kön.

Sagt och gjort. Melba fick namnet Anpaytoo Lenmana, vilket betyder Radiant flute girl. Strålande flöjtflickan. Låter fint. Och Dixie blev Winona Kaliska, eller Giving coyote chasing deer, vilket betyder Givmild prärievarg som jagar hjort (eller något sådant). Hm. Jo, generös är hon i alla fall.

Märker ni nu hur packleader har gått igång?

Pluto? Hon fick heta Chista Sheshebens, dvs Fair small duck. Vacker liten and … Gina då? Vandrar med hundar, kunde man kanske tro. Men nej, det blev Magaskawee Amitola, som betyder Graceful rainbow. Sirlig regnbåge, typ.

Sist men inte minst fick även Packleader ett indiannamn: Anpaytoo Ehawee. Det betyder Radiant laughing maiden. Strålande mö som skrattar … Mitt i prick.

Klicka på länken om behovet av ett indiannamn skulle bli akut: http://www.blogthings.com/nativeamericannamegenerator/

Yorkie à la carte

Yorkiepuss

Packleader har varit inne på Svenska Yorkshiresällskapets hemsida och lärt sig en del nytt om yorkar. Bl a att ”rasen är konstruerad för drygt 100 år sedan, efter ett hemligt recept”.

Visst låter det nästan som om man stod i köket och kokade ihop något riktigt exklusivt och smarrigt. Lite längre ner i texten läser jag att ”nostryffeln ska vara svart” och blir övertygad. En yorkie är haute cuisine, inget snack om saken. En riktig delikatess. Vare sig hon är patisserie, paté eller pot au feu.

Rent logiskt borde man väl jämföra med någon brittisk anrättning (om man nu kan tala om logik i ett sammanhang som det här) – yorkshirepudding kanske, ett mellanting mellan ugnspannkaka och bröd. En pudding är hon ju. Dixie. Och en gullebulle.

Dessutom är hon intelligent och uppfinningsrik, läraktig och samarbetsvillig. Som en yorkie ska vara. Skönt när verkligheten stämmer med facit.

Jag hittar ingenting om att yorkar skulle vara särskilt pussiga. Det kanske är Dixies specialitet? En extra krydda liksom.

Varje liv borde ha nio katter ...

Ny kompis?

… sa Colette, den franska författarinnan. Här på gården är vi nu på väg mot sju som det ser ut. Hela vintern har en svartvit hankatt hållit till i stallet. Mest uppe på loftet, men ibland kommer han fram när maten serveras.
Han brukar kallas Den Svarta Katten och ibland Kompis, men inte fått något riktigt namn eftersom han inte ska stanna. Bara ett interimistiskt tilltal så att säga.
Förhoppningsvis vandrar han vidare till våren när han insett att kattdamerna i stallet inte är mottagliga för hans uppvaktning. - Nu drar jag, yo bitches ... liksom.
Groucho Marx lär ha sagt: "Om en svart katt korsar din väg betyder det att den är på väg någonstans."
Hoppas det.
Hoppas att han har rätt och inte Hemingway, som tillskrivits citatet: "Har man en katt får man lätt en till."
Och han borde ju dessvärre veta, med alla katterna i Key West.

Men hallå, hur nostalgiskt får det bli egentligen ...

Pluto arbetsleder

Packleader har städat ut julen, med visst vemod. Jag är barnsligt förtjust i julen, särskilt julgranen och det magiska sken den sprider om kvällarna.

Nästan ett helt år till nästa gång, suck ...

Pyntet packas i och för sig undan med blandade känslor. Julen är visserligen definitivt över för den här gången, men det finns också en glädje i att sortera och packa ner klenoderna i kartongerna. Den ryska tomten lindas in i silkespapper liksom den dragspelande farbrorkulan från Ribe på Jylland. Men belysningen i form av istappar från Wales kom visst aldrig fram i år, nähä. Och änglakulorna från Köpenhamn har tappat vingarna och måste limmas.

Packleader är en julpyntsnörd. Lika bra att erkänna.

Husets katter deltog med entusiasm i städa-bort-julen-projektet. Men var det hjälp eller stjälp? Bilderna får tala.

Gina fångad av en ängel

Pluto spelar kula

Ingen rädder för grepen här

Som två hönor ligger Elsa och Puma och ruvar i en av hästboxarna i stallet. Ett kattmys så seriöst att de inte flyttar på sig trots att det mockas och halmas tätt inpå dem.

Elsa och Puma är stallets två hästdiggare. Elsa ställer mer än gärna upp som gosedjur åt hästarna, och Puma vandrar orädd ut och in i boxarna för att dricka vatten.

Det är inte så ofta de softar tillsammans. Eller kanske de föll i trans medan de beundrade de nya tjusiga boxdörrarna som Melbas husse satt upp?

Den blå skålen

Tom?

"En katt är inte nogräknad

- bara du kommer ihåg att hon vill ha sin mjölk
på det flata, rosamönstrade tefatet

och sin fisk på den blå tallriken.

(Varifrån hon sen tar den för att äta den på golvet.)"

Citatet är från Arthur Bridges och ger packleader en anledning att berätta om den blå skålen.
Hemingways blå skål.

Under en USA-resa med döttrarna för ett antal år sedan gjordes ett besök i hans hus i Key West. Hemingway bodde där under 1930-talet. Idag är det vackra huset museum, och den exotiska trädgården bebos av 60-talet katter.

Många av katterna påstås vara ättlingar till Hemingways katter. Ungefär hälften är dessutom polydaktyla, dvs de har extra tår. Det sägs att Hemingway en gång fick en sextåig skeppskatt i present av en fartygskapten och att en del av katterna härstammar från den. Polydaktyli är för övrigt en missbildning och ingen egen ras.

Hur som helst så har de namn allihop. Varenda katt. Museet har en lista. Och de äter ur vackra blåvita porslinsskålar. Sådana kan man givetvis köpa i museibutiken. Och det gjorde packleader. Precis som många andra kattälskande besökare. Så värst unik kanske skålen inte är, men varje dag är den en påminnelse om en underbar resa.

Tänk vad mycket som ryms i en liten kattskål: hav, stränder, palmer, Highway One, ett pärlband av öar, närkontakt med delfiner, hela Disneys värld, storstadspuls, WTC – förutom Hemingways hus och katter.

Jag kan bitas

Ingen labrador

På Babbens hemsida, http://www.babben.se/, kan man testa sig för att ta reda på hur mycket labrador man är. Packleader fick 18 poäng och resultatet: "Du är nog snarare en golden retriever. Inget ont i det. Snäll, trevlig och lite svår att rengöra. Lyder för det mesta men långt ifrån alltid. Kan tyvärr bitas."

Varning för människan!

En skånsk tiger

"Gud skapade katten för att människan skulle få nöjet att smeka tigern."
Och Puman.
Citatet är från internet, filosofen okänd.

Hyllning

Pluto hårar mest

När packleader gör succé, blir berömd och intervjuad i lyxiga magasin med tjockt, blankt papper och sladdriga blaskor och får frågor om favoritprodukt på apoteket och saker man inte kan undvara i tillvaron, vet jag precis vad jag ska svara. I alla fall på frågan om absolut oumbärlig pryl: Klädvårdsrullen!

Håååååååår är djurägarens förbannelse. Packleaders tillvaro skulle vara outhärdlig utan en hel armé av klibbiga rullar, dessa tappra och trogna kompisar som alltid är redo att med ett ritsch ömsa klisterpapper och samla upp håren på de svarta kläderna och de vita sofforna. Okej, visst finns det bättre och sämre rullar. Man kan bli galen på vissa rullar som inte låter sig rivas av efter det perforerade strecket, och man står där och svär och pillar och svär och pillar medan golvet fylls med konfetti av små behårade pappersbitar – men jag älskar dem allihop ändå.

Lycka är en klädvårdsrulle. Hur gjorde man innan den fanns?

Spela liten

Ibland blir Melba så liten. Då gör hon sig så hjälplös och söt och blottar sin mage. Ta hand om mig, utstrålar hela hon.

Även människor kan ha behov av att göra sig små ibland. Stark och svag behöver var och en av oss få vara. Drömmen är ett förhållande med växelverkan mellan två jämspelta människor som ömsom får vara stora, ömsom små.

Sedan finns det gånger då man förminskar sig i människors sällskap. Man tror att man måste det för att de ska tycka om en. För att de inte ska tro att man vill göra sig märkvärdig.

Sådana gånger gäller det att minnas Nelson Mandelas ord:

”Att du spelar liten gör inte världen bättre. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.”

Han fortsätter: ”När vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedelbart andra tillåtelse att göra detsamma. När vi gjort oss fria från vår egen rädsla gör vår närvaro andra automatiskt fria.”

Och det vi är rädda för är inte att vara otillräckliga, menar Mandela, utan att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus som skrämmer oss mest, inte vårt mörker.

Vad betyder ett namn?

Här på landet är det vanligt att folk inte döper sina katter. Katter har man bara. De är Kisen eller Kattan, rovdjur som sköter sin uppgift som musjägare helt enkelt.

På gården har vi sex katter. Det skulle bli svårt om allihop gick under namnet Katten.

Eller?

Det beror naturligtvis på vilken relation man vill ha till dem. Bonden här på gården himlar emellanåt med ögonen när vi utflyttade stockholmare pratar om katterna som våra familjemedlemmar.

Hur som helst så har vi namn på dem allihop. Men det finns de som anser att djurens namn säger mest om ägaren. Jaha. Vad säger då Puma Chanel, Gucci, Elsa Schiaparelli och Gina Tricot? Shoppinggalna storstadsmänniskor … märkesfixerade trendlisor …?

Dessutom är ytterligare en (hon)katt döpt efter en (han)hund – Pluto. Och den namnlösa stallkatten som bodde här när vi kom hit och som skänkte oss sex små katter till … henne tackade vi med att säga Mutti. Ett skämt som med tiden blev hennes namn.

Namn eller inte namn - ingen är sämre än att man kan ändra sig. Författaren Suzanne Brøgger till exempel. Hon döpte sin katt till Shahbanou efter den persiska kejsarinnan. Men från början hade hon inget namn på sin katt: ”Katten har aldrig hetat annat än Katt, för lika inbilskt som det är att kalla Vår Herre för Bob eller Brian – bara för att man ber till honom – lika uppblåst är det att ge en katt namn bara för att man ger den tatarbiff.”

Less is more

Vissa saker luktar helt enkelt inte gott.
Dit hör kattmat på burk.
Husets hundar håller dock inte med. De älskar kattmat. Det spelar ingen roll om den kommer ur nyöppnad eller kylskåpskall burk.
Ingen av katterna är tillnärmelsevis lika besatt. Lägg upp frukost direkt från kylen och Gina Tricot vänder direkt. That don´t impress me much, säger knycken på hennes svans.
Jag undrar om inte Melba och Dixie är kattmatsknarkare.
Varje morgon är det samma visa. Melba har bara en sak i huvudet: att få komma in till packleader och få sin fix. Bara en liten klick.
Allt är förstås packleaders fel. Det som började så rart med att Melba fick en liten smakportion när Pluto fick sin frukost, har utvecklats till en rigid morgonrutin som involverar två hundar och två katter. Gärna kvällsrutin också.

Detta leder fram till några frågor: Vad innehåller egentligen kattmaten som är så beroendeframkallande - för hundar?

För något år sedan skrev Aftonbladet att katt- och hundmat var nyttigare än människomat. Av 315 godkända tillsatser för livsmedel är hela 180 förbjudna i djurfoder. Lagstiftningen för djurfoder är strängare än livsmedelslagstiftningen. (Sedan är det förstås en annan sak att kattmaten inte alltid innehåller den näring katten behöver ...)

Men om det nu inte finns några farliga kemikalier eller beroendeframkallande tillsatser i kattmaten, vad är det frågan om då? Handlar det egentligen om mängden - att det man bara får lite, lite av alltid är det mest åtråvärda? Less is more. Men medan Mies van der Rohe ville betona vikten av formens renhet, tänker i alla fall Dixie mer på formens rundhet. Vikten tänker hon inte alls på. Hon är mer en anhängare av More is more.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: När man startar en oskyldig tradition av något slag (ibland utan att ens vara medveten om att man startar en tradition), är man då beredd att fortsätta med den tre år senare? Tio år senare?

Jämmer och gråväder

Idag är det en riktig tråkvädersdag. Lerpölar, sjöar av smältvatten, isfläckar om vartannat. Till och med dimman som långsamt sveper in eländet är smutsgrå.

Skåneväder, som Melbas matte säger.
Det värsta med hundpromenader sådana dagar är att man måste duscha hunden så fort man kommer in. Jag vet inte varför jag tycker det är så otroligt trist.

Efter promenaden vill jag ta en kopp kaffe, försjunka i tidningen, koppla av en stund.

Men dagar som idag finns det inga andra alternativ än raka vägen in i duschen. Marsch pannkaka bara.

Packleaders humör lyfter dock alltid efter duschen. Något annat är otänkbart vid anblicken av Dixie som i galet uppsluppen livsglädje far runt i vardagsrummet och studsar mellan möblerna ... piiiiing ... piiiiiing ... piiiiiing ...

Nyduschad

Stallkatter och latin

Nulla dies sine linea.
Inte en dag utan en rad.
Passande motto för oss som jobbar med ord.
Men nu kan jag lägga till: Nulla dies sine Bollus.
Inte en dag utan en Boll.

Guccibollen vill ha mer

Varje dag så länge kylan har haft oss i sitt grepp har Guccibollen brutit sig in hos packleader och ätit upp maten för Pluto och Gina.
Gucci behöver lite mer när det är kallt, tycker hon. Om hon talade latin skulle hon säga: Non ut edam vivo, sed vivam edo.
Jag lever inte för att äta, utan äter för att leva.
Eller vänta nu ... skulle hon inte ha sagt tvärtom?
De andra grållorna håller sig mest i stallet så länge minusgraderna rular.
Finns det en strimma sol så sitter de i den.

Solen lyser på Mutti

Nihil agere delectat, anser de.
Det är angenämt att göra ingenting. Nämligen.
Och: Sol lucet omnibus. Solen lyser på alla.

Solen lyser på Elsa

Eller kanske rentav: Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit.
Ingen dansar nykter, såvida han inte är galen.
Vad vet man om vad katter tänker?

Fånga dagen

Äntligen vardag.

Det är inte var dag som vardagen börjar så gnistrande klar.

Nattens vindar har virvlat samman snön till drivor på gårdsplanen och i trädgården. Portar har fått vinterskrud och finkornig snö har yrt in på logen.

Gårdens hundar och katter lockades till lek i det vita. Några stilstudier:

Bollen i snö = snöboll

Melba
DixieMer Melba
Dixie och Elsa

Rosig om kinderna sätter sig packleader för att arbeta. Det gäller att fånga dagen, helst med ett sinne lika krispigt och fräscht som januariluften denna onsdag.

Smultronställen enligt Gina

Alla djuren har sina favoritställen för mys i packleaders hus. Det här är Ginas bästa, och hon får själv vara guide:

"Klädkorgen i mattes garderob. När jag kom hit som hittekatt för över ett år sedan var det här jag bosatte mig den första tiden. I en walk-in closet (visserligen är väl alla garderober walk-in för katter, men matte ville att jag skulle skriva det eftersom det låter coolt). I en papplåda. Nu har jag bytt upp mig till klädkorgen. Och om matte inte ville ha katthår på sina kläder får hon väl flytta dem ..."

"Köksfönstret. Här brukar jag sitta i samband med frukosten och titta ut i trädgården. Bra utsikt över fåglar och andra katter helt enkelt. I jultider är fönstret fullt av ljusstakar och tomtar som trängs med mig. Men jag tränger tillbaka. Ta ingen skit, säger jag bara."

"Vardagsrumsfönstret. Perfekt utsikt över gårdsplanen. Här gäller samma sak som i köksfönstret. Träng tillbaka bara. I mitt favoritfönster har matte ställt en stor buske och en hoper koreanska vaser. Två höga ljusstakar balanserar där också. Och jag kan bara säga: Hon lever farligt ..."

"Fåtöljen. En underbar möbel. Uppe på ryggstödet kan man ligga och spana ut genom fönstret på samma gång som man har koll över alla som kommer och går. På sitsen sover man skönt, gärna på rygg. Och som en extra bonus kan fåtöljen också användas till klösbräda. Med tillhörande ljudeffekt - varje gång man sätter klorna i den hörs det: Nej, nej, nej, nej ..."

"Packleaders knä ... (eller någon annan människas). En ledig mänsklig famn när jag behöver närhet och kärlek. Då tankar jag värme en stund. A cat´s got to do what a cat´s got to do."

Elsas eldprov

Då och då händer det att någon av stallkatterna försvinner. De är borta ett dygn eller två och kommer inte till maten. Gucci har till och med varit borta i både veckor och månader.

Men oftast handlar det om något dygn. Och oftast hittar man dem då i maskinhallen.

Ikväll klockan elva var det Elsa som återfanns där. Hon har inte varit synlig på hela dagen, och inte igår heller. Eftersom det var 13 minusgrader gick Melbas matte till maskinhallen och kollade. Låset var fruset och innanför pep Elsa ynkligt. Efter rådigt räddningsarbete (genom att elda på låset med en tändare så att det tinade) slapp Elsa ut, pilade över gårdsplanen in i stallet där matskålarna väntade.

Den katten bor här nu - inget snack om saken.

Prao i hästarnas lunchrestaurang

2009 års första blogginlägg inleds med Melbas väntan.

Fyra dagar in på det nya året blandas gårdens bloggar, åtminstone tillfälligt. Melbas matte är på 30-årsbaluns i Göteborg och lilla G ligger utslagen i sängen efter en mystisk allegireaktion med påföljande cortisonbehandling.

Packleader utses till servitris i hästarnas lunchrestaurang. Det innebär att hon fyller en skottkärra med hösilage och kastar ut lagom stora tussar i hagarna. Glamoröst ... not. Men matgästerna är nöjda.

Hösilage är hästvärldens motsvarighet till koreanernas kimchi, dvs syrade grönsaker. Syrat hö luktar gott och är nog också riktigt läckert - om man är häst alltså. Djuren äter det med välbehag till frukost, lunch och middag. Precis som koreanerna. Äter kimchi alltså.

Och kimchi är gott, den saken vet jag åtminstone.

Vad Melba väntar på? Att matte och husse ska komma hem förstås. Packleader summerar hundvaktsuppgiften så här: Melba ligger redan nu bra till som 2009 års mistlur.