Sherlock Hund löser ett fall

Sherlock Baby, Dix och Mebs.

Det är sammanträde på Sherlock Hunds detektivbyrå.

Sherlock Mebs: Hör ni, detektivkollegor, ska vi lösa fallet med Knutsgubben nu?
Sherlock Dix: Innan man löser ett fall måste man ha lite mat i magen. Man tänker bättre då.
Sherlock Baby: Jag är med på allt!
Sherlock Mebs: Lite kattmat …
Sherlock Dix: … vore gott!
Shelock Baby: Ja!!!

En stund senare på detektivbyrån.

Sherlock Mebs: Åter till fallet. Enligt mina spaningar var det fotspår i trädgården som ledde fram till Knutsgubben.
Sherlock Dix: Kä kä kära nån då … tänk om det är nån läskig som varit här och smugit omkring.
Sherlock Baby: Smygleken! Vad roligt!
Sherlock Mebs: Fotspåren var ganska små, storlek 38 skulle jag tro. Det känns inte så farligt. Och stoppningen ligger i en Betforsäck. Alltså en hästmänniska. Jag har mina misstankar …
Sherlock Dix: Jag har hört att det finns julspöken.
Sherlock Baby: Wow! Är det ett spöke vi har i trädgården? Häftigt!
Sherlock Mebs: En Knutsgubbe är inget spöke. Det är en gammal tradition att köra ut julen. Knut var egentligen en dansk prins som levde på 1100-talet …
Sherlock Dix: Hur vet vi att det är en Knutsgubbe. Tänk om det är en Felixgubbe – den heter ju det, står det på lappen. Förresten tycker jag att handstilen såg tjejig ut.
Sherlock Baby: Vad är en Felixgubbe?

Knutsgubbe eller Felixgubbe?

Här tvingas Sherlock Mebs, Dix och Baby starta den för alla hunddetektiver oumbärliga datorn.

Sherlock Mebs: Hm, jo, jag googlar lite här och ser att det faktiskt finns en Felixgubbe också. Intressant, på min ära …
Sherlock Dix: Är den farlig?
Sherlock Baby: Wow! Coolt!
Sherlock Mebs: Man sätter ut den i hemlighet på Felixdagen den 14 januari när det har blivit mörkt. Det är ett sätt att testa grannarnas vaksamhet. Om de har koll på sin gård och sina hus … Det gäller nämligen att flytta gubben till en annan granne så fort som möjligt. Sitter den kvar till nästa morgon får man skämmas hela året, till nästa Felixnatt.
Sherlock Dix: Hjälp! Jag gillar inte när det är natt och man inte ser vad som rör sig i mörkret.
Sherlock Baby: Det är ju roligt. Träffar man på nån kan man ju bara springa fram och pussa den.
Sherlock Mebs: Hm. Enligt min analys tycks Felixgubben och Knutsgubben faktiskt vara två varianter av traditionen att avsluta julen i Skåne. Knutsgubben sätter man ut på Tjugondag Knut och Felixgubben på Felixdagen. Båda i lönndom och båda försedda med något meddelande.
Sherlock Dix: Just det. Så här till exempel: "Här kommer Knut som kör julen ut. Låt´en inte stilla stå utan bort till grannen gå."
Sherlock Baby: Wow!
Sherlock Mebs: Just det. Och båda gubbarna måste man genast flytta vidare till nån annan. Men det gäller att tassa tyst. Den som blir ertappad får skämmas hela året och bli retad.
Sherlock Dix: Jag gillar inte att bli retad.
Sherlock Baby: Äsch, det är bara att pussa på dem så ordnar det sig.
Sherlock Mebs: Ni fattar vad det här betyder, eller hur? Nu kan vi inte sätta vår plan i verket. Vi kan alltså inte sätta tillbaka Felixgubben hos grannen förrän om ett år.
Sherlock Dix: Vilken granne menar du?
Sherlock Baby: Får man tugga lite på den där gubben under tiden?
Sherlock Mebs: Jag menar grannen N. Henne har jag misstänkt hela tiden och nu säger Packleader att det var hon.
Sherlock Dix: Våra misstankar var korrekta.
Sherlock Baby: Wow!
Sherlock Mebs: Ja, och nu har N dessutom erkänt. Fallet är löst.
Sherlock Dix: Elementärt.
Sherlock Baby: Wow!
Sherlock Mebs: Men vänta bara … nästa år …

Ha ha ha

Dixie är nyfiken

De bästa dagarna är de som börjar med ett skratt.

Idag var det en sådan dag.

Packleader hittade en Knutsgubbe på trappan till uterummet.

Knutsgubbar är verkligen inte vanliga nu för tiden, så den som blir utsatt för ett sånt bus kan bara känna sig oerhört hedrad.

Puma, Dixie och Signe funderar över den mystiske besökaren.

Melba i närkontakt med Knutsgubben.

Förr var det vanligt att barnen gick runt och tiggde godis omkring Tjugondag Knut utklädda till Knutsgubbar. Och här i Skåne brukade man i hemlighet sätta ut dockor av halm hos grannarna - och de kallades också Knutsgubbar. Och det är just en sådan som hamnat hemma hos oss.

Den är dock inte försedd med någon nidvers om att julen är slut, bara en lapp där det står att den heter Felix och vill ha hjälp att hitta hem.

Hm. Var hör den då hemma?

Ett mysterium.

Ett fall för Sherlock Mebs ...

Sherlock Mebs

... Sherlock Dix ...

Sherlock Dix

... och Sherlock Baby.

Sherlock Baby

Hm, fotspår i snön ...

Jahaja. Vi får väl försöka hjälpa Knutsgubben att hitta hem igen.

Om katter och granar

Gran 2009

På stalloftet härskar katterna.

Puma tar sig dit via stegen som står uppställd mot väggen.

Mutti klättrar på halmbalarna, lodrätt flera meter rakt upp.

Hur Guccibollen gör vet jag inte, men det är hon som rular. Hon är drottningen på loftet.

Kanske ställer hon till med kattbaluns på loftet en dag som denna. Tjugondag Knut.

Knut kör ju julen ut.

Frågan är: Dansar katterna ut julen?

De klättrar i alla fall inte i granen.

Det får man vara tacksam för.

Sniff

Dixie

Dixie är så classy i sitt vintertäcke att det förtjänar en bild. Medan hon sniffar runt i snön tänker packleader osökt på en intressant artikel om dofter i Sydsvenskan häromveckan.

Visste ni att gener luktar?
Alla människor har sin egen kroppsdoft. Det hänger samman med varje människas unika uppsättning av MHC-gener (som har med immunförsvaret att göra).
Och nu har forskarna kommit fram till att kvinnor väljer man efter MHC-genernas doft.
Man har helt enkelt låtit kvinnor sniffa på mäns otvättade t-tröjor och sedan bett dem välja den doft de skulle kunna tänka sig att leva med hela tiden. Och alla kvinnor valde lukten från den man som passade dem bäst genetiskt - med andra ord, där MHC-generna var snarlika den egna pappans.

"En kvinna sniffar alltså efter en man vars kropp luktar lite som hennes egen far, fast inte alldeles."

Det påstås ge henne bäst chans att få friska barn och en harmonisk vardag. Men idag när vi duschar och shamponerar oss, deodorerar och parfymerar oss titt som tätt är risken stor att kvinnor väljer fel hanne. Rent genetiskt alltså.

Vad Dixie sniffar efter är en annan historia.

Soffpotatisar

Om Gina kommer in igen efter ynka fem minuter - är det en godtagbar definition av begreppet vargavinter?
I kylan förvandlas nu både tvåbenta och fyrbenta till soffpotatisar ...



Dixie myser i sin nya korg, en present från Melba och Signes matte, och vill bara gå korta promenader.



Pluto har parkerat på en handduk på det varma golvet i badrummet och går inte ut alls.



Gina är nöjd med mjuka dynor på en trave köksstolar mellan sina femminutersutflykter.



Puman, som anser sig vara en missförstådd innekatt, tycker att vintern är som gjord för en bra bok. I packleaders säng. Kanske har hon läst artikeln i dagens SvD om att återvända till böcker och läsa om dem är att möta sig själv på nytt.

"Hemligheten är den tid som går mellan läsningarna. Texten står där den alltid har gjort, men vi har utvecklats och därmed öppnar vi en ny bok varje gång."

Vid närmare eftertanke läser nog Puman mer på insidan av ögonlocken, vare sig hon läser om eller inte. Boken kan fungera som huvudkudde. Det viktiga är att sängen är mjuk.



Ute i stallet pöser gårdens äkta stallkatt Mutti i sin korg och vill helst inte röra sig mer än nödvändigt.

Vojne, vojne

Dixie

Ute är det bittert kallt igen.

Inne deppar Dixie som fått en öroninfektion och hänger med ena örat. Det vänstra.

Örondroppar och elände.

Och Gina har fått nåt svart på nosen som inte riktigt vill gå bort.

Damn!

Så har vi det på gården en fredag i januari.

Gina med nosfläck

Out, damned spot! Out, I say!

Nytt år

Vänster, höger, framåt marsch? Quo vadis?

Nytt år och media är fulla av analyser och visioner om vad 10-talet ska innehålla. Många har känt sig manade att tycka och tänka. Till exempel sa filmaren Roy Andersson så här i Svenska Dagbladet häromdagen:

- Vi står inför ett paradigmskifte. Mänskligheten kommer att tvingas in i en planekonomi. Kapitalismen har inga ideal, den tar inget ansvar. Det som utmärker vår tid är visionslösheten.

Hela intervjun med Roy Anderssons sanningar om konsumtionssamhället kan man läsa här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/tidsskildrare-utan-nad_4021603.svd

Packleader har gjort en egen framtidsprognos i det lilla och hoppas på

• mycket champagne eller annat bubbel (som innehåller polyfenoler, som ökar kväveoxidhalten, som vidgar blodkärlen, vilket är bra för hjärtat - allt enligt engelska forskare).
• mycket zumba. Latinsk dansträning, ni vet. Ett kit med cd-skivor och maraccas gömde sig i en julklapp från morrhårsvännen. Så nu ska det skakas maraccas och rullas höfter mellan hundpromenaderna här på gården. (Men nej, det blir inga bilder på det.)
• mycket fokus på kvinnor över femtio. Det spås nämligen bli en trend 2010. Åtminstone i smink- och skönhetsvärlden. Tänk om en sådan trend vidgades till att gälla alla aspekter av samhället ... ja, tänk om alla dessa kvinnor med hög halt av beska fick smaksätta tillvaron! ( I Sydsvenskan i söndags skrev matjournalisten Lisa Förare Winbladh om hur bittra ingredienser "kan ge mat en sublim dimension". Vem har sagt att den bitska, bittra, beska revolutionen ska begränsas till gastronomin?)

Quo vadis, som sagt.