Tuff som en bandyboll

Cox Pomona

Det har kommit en rapport från den underbara Cox Pomona. Hon har det bra bland katter och hästar, skriver familjen. "Själv tycker hon att hon är tuff som en bandyboll, men alla omkring henne ser henne som den gosegris hon är ..."


Gosegris ...


... tuffaste bandybollen.

Kattmöte

Harmoni

Dixie på språng

Vissa dagar börjar bra. Som måndagen.
Med en härlig förmiddagspromenad i solen så att hundarna blir trötta inför dagens arbetspass. Calm submissive, som Cesar säger.
Livet efter boken.
Och ändå … ändå är det någon som har kissat på mattan på kvällen.
Packleader svär ve och förbannelse över alla fyrfota.
Så var det med den harmonin.

Signe i skuggan

Melba i solen

Tro

Dixie har en plats i solen

Ding, dång, ljuder byns kyrkklockor över nejden.

Här på gården väljer vi att dyrka den gula lampan på himlen en augustisöndag som denna. En perfekt dag för att lapa solljus och fylla på de inre förråden.

Knappt har packleader tänkt tanken - Var och en blir salig på sin tro - förrän det knastrar i gruset och två välstrukna kvinnor uppenbarar sig. Hm, uppenbarar sig kanske var att ta i - men de står helt plötsligt vid häcken och blir genast utskällda av Dixie, Melba och Signe.

Packleader kommer mer motvilligt på fötter. - Vi kommer från Rikets sal, säger de och klappar hundar och ler så att mungiporna stramar. Åh, så fina hundar. Nej, nej, det är ingen fara, vi är så hundvana.

Ett samtal om Bibelns underbara budskap avböjs hur mycket de än berömmer hundarna. Sedan kan var och en fortsätta med sina saliggörande aktiviteter.

Gräva gropar i gräsmattan.

Fånga fåglar.

Slappa i solen.

Hur många härliga sommardagar återstår?

Dixie tror på att ligga skönt och äta gott. Och mycket.

Melba tror på hälsobringande lek och promenader, men kan tänka sig att softa i solen.

Signe tror på livsglädje. Och den kan finnas i en grop i gräsmattan.

Gina tror på sig själv ...

... som djungelkatt med rätt att bidra till hushållet.

- Släpp in mig! Bollens kyrka är packleaders kök. Hon tror på de välfyllda skålarna.

Puma, som lever i en egen galax, kommunicerar med det mesta i naturen och tror givetvis på The Force.

Trösktider och lantlollor

Livet på landet har förändrat packleader.
På förmiddagarna när den stora, gula skördetröskan brummar igång vet jag till exempel att havren har den rätta fuktigheten för att skördas.
Sedan ska halmen pressas till balar, loft och logar stoppas fulla.
På vägarna är det köbildning. Alla tröskar. Stora skördemaskiner och traktorer med vagnar sniglar sig fram på både små och stora vägar.
De nyvunna insikterna gör att packleader numera klarar av att krypköra i sådana köer utan att få spader.
Lantlollepoäng?

Och är det inte också poäng att läsa tidningen Land och bondens husorgan, ATL?
I det senaste numret citeras Skansens programchef, som fått välja ut ett djur att ta med till en öde ö. Han valde kon.Varför? Han svarar: "Jag tycker man får en viss förståelse och medhåll av dem. Dessutom får man lite mjölk."

Packleader skulle aldrig välja en ko (på grund av koskräck, tveksamhet till att få förståelse av en ko och att mjölk är äckligt helt enkelt), men börjar osökt att fundera över vem av gårdens djur som skulle få följa med till en öde ö.
Definitivt ingen häst, trots att packleader gått till släkthistorien som den som överlevde kikhosta vid fyra veckors ålder tack vare färsk hästmjölk.
Gina kanske. Hon kommer med hushållsbidrag och umgås lagom mycket.
Eller Pluto. Hon är trots allt den äldsta fyrfota kompisen.
Dixie? Hon är tålmodig och rar. Men kanske lite för ängslig.
Melba? Väldigt mysig. Men gnällig.
Signe är en entusiastisk kamrat. Och varm som en kamin ...
Ett omöjligt val. Vi stannar på gården.

Lapp eller korv?

Signe

Ibland fördjupar vi oss i kniviga frågeställningar här på gården.

Som det här med lapp eller korv.

Det handlar om Signe.

De första nio-tio veckorna av sitt liv hade hon helt bedårande lappöron.

Sedan började det hända saker med högerörat.

Det korvade till sig och hängde som en slamsa.

Korvöra

Hm. Okej.

Ett lappöra och ett korvöra.

Jättecharmigt.

Sedan började även det andra örat att knorva ihop sig.

Jaha, två korvöron. Ja, det är ju också gulligt. Och symmetriskt.

I helgen var det plötsligt lappöron igen, både på höger och vänster öra.

Och idag är vi tillbaka på ett korvöra och ett lappöra.

Lappöra

Vilket ska det bli?

Kaninöra

Eller blir det kaninöron rentav?

Nu vet ni i alla fall vad vi tänker på när vi lägger våra pannor i djupa veck.

Helg på gården

Foxy

Foxy Lady, årets föl, står i boxen och lyssnar på slammer och människoröster.
Helg betyder arbete.

Här på gården pågår efterlängtad ombyggnad av kostall till häststall, andra etappen. Vi har gjutit golv i sommar, och i helgen har vi målat tak och väggar.

Adjö mintgrönt, hallå vitt, vitt, vitt.

Känslan blir nästan sakral.

Hundar och ungar och målarfärg - vad gör man utan familj och vänner? Tack!

Melba och Signe vilar lite.

Dixie och de vita väggarna.

Bollen i ett stallfönster.

Utsikt mot hästhagen.

Utsikt mot gårdsplanen.

Nej, Gina och Pluto hjälpte inte till, men ...

... Gina kom med bidrag till hushållet.

(väl)signe(lse)

Signe

Signeri betyder handling med magisk innebörd.
Och nog är det något magiskt med Signe.
Ja, på många sätt är hon en välsignelse.
Om vi bor på en signad gård vet jag inte – men definitivt en Signad. Om någon förstår skillnaden.

Det signifikativa är att vår lilla Signe sprider glädje .
Som villig lekkamrat till Melba. Helt outtröttlig.
Som läromästare i lek till Dixie doula.
Som frikostig utdelare av kärlek och pussar till gårdens katter. Och hundar. Och människor.
Som blivande hästhund till sin matte. Lovande i sin nyfikenhet och oräddhet, och ändå – tycks det – sansat försiktig. Och hon gillar redan hästbajs, den lilla raringen.

(Sansat försiktig, ha ha. Vid närmare eftertanke tar packleader tillbaka just de orden. De formulerades innan hon badade på gödselplattan, det lilla träsktrollet.)