torsdag 20 augusti 2009

Trösktider och lantlollor



Livet på landet har förändrat packleader.
På förmiddagarna när den stora, gula skördetröskan brummar igång vet jag till exempel att havren har den rätta fuktigheten för att skördas.
Sedan ska halmen pressas till balar, loft och logar stoppas fulla.
På vägarna är det köbildning. Alla tröskar. Stora skördemaskiner och traktorer med vagnar sniglar sig fram på både små och stora vägar.
De nyvunna insikterna gör att packleader numera klarar av att krypköra i sådana köer utan att få spader.
Lantlollepoäng?

Och är det inte också poäng att läsa tidningen Land och bondens husorgan, ATL?
I det senaste numret citeras Skansens programchef, som fått välja ut ett djur att ta med till en öde ö. Han valde kon.Varför? Han svarar: "Jag tycker man får en viss förståelse och medhåll av dem. Dessutom får man lite mjölk."

Packleader skulle aldrig välja en ko (på grund av koskräck, tveksamhet till att få förståelse av en ko och att mjölk är äckligt helt enkelt), men börjar osökt att fundera över vem av gårdens djur som skulle få följa med till en öde ö.
Definitivt ingen häst, trots att packleader gått till släkthistorien som den som överlevde kikhosta vid fyra veckors ålder tack vare färsk hästmjölk.
Gina kanske. Hon kommer med hushållsbidrag och umgås lagom mycket.
Eller Pluto. Hon är trots allt den äldsta fyrfota kompisen.
Dixie? Hon är tålmodig och rar. Men kanske lite för ängslig.
Melba? Väldigt mysig. Men gnällig.
Signe är en entusiastisk kamrat. Och varm som en kamin ...
Ett omöjligt val. Vi stannar på gården.

3 kommentarer:

Lilla-G sa...

Bra val..:P Stanna på gården du..=) Så vet jag vart ja har dig..det blir nog bäst så.. =)

S och Ms matte sa...

Tröskans tider är det verkligen nu!
Var man än ska så är det traktorer och andra långsamtgående fordon ute på vägarna.

Om man inte fattat det förr så vet man det vid den här tiden på året - vi bor på landet! :-)

Fårfarmaren sa...

En tur till Stora Staden och genast längtar den här lantlollan hem. Härligt då att läsa om skördetiden. Synd bara att vi inte skördade framgångar... Men nu har vi något att tänka på när vi susar hem längst motorvägen, förhoppningsvis utan smärre avbrott (iaf. inte av någon traktor).