Dixie är fantastisk (3)

Uppmärksam york

En yorkie är en fantastisk liten hund som gärna vill vara sin packleader till lags. Yorkar är uppmärksamma och samarbetsvilliga. Så till den grad att de nästan står på tå för sin packleader. Dixie också.
Ibland när vi är ute och går på fälten tycker hon dock att hon får upp en spår. Då kan hon springa jättefort. Och jättelångt.
Då finns det en punkt när det osynliga gummibandet till packleader tänjs ut för långt och kontakten går förlorad. Då kan man ropa sig hes.
Dixie springer (vissa skulle nog säga rusar blint) och hör ingenting. Hon är i sin egen spårhundsbubbla. Packleader springer efter och skriker medan hon springer. Fäktar med armarna. Ibland snubblar hon också. Idag var en sådan dag då liten tuva definitivt stjälpte stor packleader.
Melbas matte skrattar och springer och skriker. Samtidigt.

Hon hörs så bra att grannskapets hundar börjar skälla flera kilometer bort. Men Dixie hör inte.
Melba och Gina tittar förundrat på. "Spring ni! Jag springer inte efter någon hund", tycks Gina säga.
Allt medan Dixie blir till en prick i fjärran. Långt borta på nästa fält.
Tack och lov uppstår det alltid en spricka i den där spårhundsbubblan till slut och kontakten kan återknytas. Eller också är det bara slumpen som gör att hon plötsligt vänder och rusar mot oss istället. Får syn på oss och vaknar upp ur sin trance: ”Ah, där är ni! Spårar ni också?”

Kattångest

Puma

Alltid är det någon pälsklädd liten kompis att oroa sig för.

Först var det Gina som stannade ute en hel natt, en ganska kall och blåsig sådan dessutom. Packleader såg en stor räv bara några hundra meter från gården för ett par dagar sedan och blev orolig. Hade Gina råkat ut för den? Hon brukade ju aldrig vara ute på nätterna…

Men hon återfanns i lilla garaget nästa dag. Sedan sov hon en hel dag och en hel natt, och allt var som vanligt igen.

Nu är det Puma.

Puma som så tydligt visade att någonting inte var bra genom att upprepade gånger sätta sig och kissa mitt framför Melbas matte i stallet. Till slut satte hon sig demonstrativt mitt i hästarnas hö.

Vad var det hon ville säga?

Puma fick komma in för observation. Gång på gång gick hon på lådan utan att det kom mer än några droppar. Rastlöst vandrade hon omkring, gick på lådan, lade sig en stund någonstans, bytte läge, gick på lådan igen.

Hon verkade inte ha ont. Hon verkade inte må dåligt. Hon åt och drack. Hon var sitt vanliga jag – och ändå inte.

Idag har vi varit hos veterinären. Urinvägsinfektion. Tydligen vanligt. Nu ska Puma äta antibiotika i tio dagar, två gånger om dagen.

Få se hur länge vi kan hålla vår pälsklädda patient inne. För nu när hon äntligen får vara inne vill hon förstås ut.

Dixie är fantastisk (2)

Det är kändisvarning på yorkar.
Britney Spears har London, Paris Hilton har Cinderella, Mariah Carey har Ginger, Bruce Willis har Wolfie, Whitney Houston har Doogie, Hillary Duff har Jack, Anastacia har Freak, Venus Williams har Pete, Missy Elliott har Poncho, Heather Locklear har Kitty, Stevie Nicks har SaraBellaDonna …

… och packleader har Dixie.

Hajp? Nej, nej, var och en som känt en yorkie vet bättre: yorkar är fantastiska.

Du och jag, Britney …

Dixie är fantastisk

Fantastiskt stor liten hund

Yorkar är fantastiska hundar. Om ni inte redan visste det.
Själv har packleader levt nästan ett helt liv utan att känna till den saken. Men Dixie har fått mig att inse: yorkar är fantastiska.
Ingenting är omöjligt för dessa kluriga små hårbollar.
En yorkie är en grand danois i en liten hunds kropp.
Inte så konstigt då att de når upp till matbordet. Bara att lägga en mental haka på bordskanten liksom …
På det viset försvann i ett obevakat ögonblick både vitlökskryddad crème fraiche, olja (som återstod i en burk med soltorkade tomater) och pannkaka häromdagen. Skålen med hackad rödlök var orörd.
Den som vill överlista en yorkie måste komma ihåg sina måsten. Måste komma ihåg att plocka bort all mat genast. Måste komma ihåg att skjuta in alla stolar. Måste …

Smockor, serier och kattpoesi

Tuff Trikott

Gillar du serier eller djur eller en kombination av båda, gärna på engelska, finns ”Get Fuzzy” på nätet, där man får möta katten Bucky, hunden Satchel och deras husse Rob. Katten är tämligen rå och hunden mild – något av klichéroller i seriernas värld, tycks det. Just de här djuren är döpta efter två kända basebollspelare och samtalen som utspinns mellan husse och de två pälsklädda präglas av ett stilla vansinne. De är fulla av missförstånd och blir oftast absurt galna. Ibland kan de kännas lite humorbefriade. Men det finns guldkorn. Som det här.

Hunden sitter och skriver en dikt.

Hunden: - Att skriva poesi är ett jättebra sätt att uttrycka sina känslor.
Katten: - Filmmanus skriver man, uttrycker sina känslor gör man genom att puckla på nån.
Hunden: - Har du någonsin testat att skriva poesi?
Katten: - Får jag skriva om att puckla på nån?
Hunden: - Skulle du kunna börja med att skriva om trevliga saker?
Katten: - Får jag börja med att skriva om att puckla på trevliga saker?
Hunden: - Jag vet inte om du är poettypen …
Katten: - Åhhh, jag skulle älska att skriva om att puckla på en poet.

Stentuff. Precis som Gina. Även om hon är mycket mildare nu. Hon behöver inte längre puckla på Bollen varje gång hon rusar in på besök. Men blir det tal om poesi är nog inte Gina främmande för att tota ihop en dikt om smockor … det lilla stycket.

En ny seriestrip läggs ut varje dag på http://comics.com/get_fuzzy/

Gamla strippar finns på http://getfuzzyarchive.blogspot.com/

Gina har en desire path

Stigfinnar-Gina

Idag var packleader och Melbas matte ute på fälten på promenad med hundarna och Gina. Dixie och Melba rusade som tokar av springglädje, Gina trippade i kanten.

Plötsligt stötte vi på en smal stig upptrampad av djur som korsar marken just där.

En desire path.

Nyss hade jag läst om detta på en designsida på nätet. Och nu var den här, mitt framför oss, mitt i verkligheten, i den skånska klövern.

Desire path är ett vackert uttryck. Så poetiskt. Den stig man har lust att trampa upp. Den önskade vägen. Det vill säga i regel den närmaste vägen. Den naturliga vägen. Den kortaste vägen mellan två punkter. Upptrampad av människor eller djur.

Uttrycket myntades av Gaston Bachelard i boken The Poetics of Space och är ett begrepp inom landskapsarkitekturen. En vanlig desire path är naturligtvis när man sneddar över gräsmattor i parker där anlagda gångvägar gör kringgående rörelser. Det är då ”fotanarkister” lämnar sina avtryck och trampar upp egna vägar i landskapet. Och när de inte används längre försvinner de igen.

Givetvis finns det grupper som ägnar sig åt att studera fenomenet på nätet. Kolla till exempel på bilderna här: http://www.flickr.com/groups/desire_paths/

Gina har förresten sin alldeles egen desire path.

När hon går med på hundpromenad vill hon helst gå på stengärdsgårdarna så långt det är möjligt. Det är inte den kortaste vägen mellan två punkter (dvs promenadens början och slut), men den mest lättnavigerade och den som resulterar i torrast tassar.

Pluto flaggar idag för sin packleader som äntligen rest sig ur sängen

Darrig och lagom orkeslös sitter packleader framför datorn igen. Jobb måste göras, deadline närmar sig. Men hur kommer man igen när man helst bara vill gå och lägga sig?

Man får peppa sig med lite bra sagt från nätet. Till exempel:

Gör vad du kan
med det du har
där du är.

Exakt vad packleader tänker göra idag. Det är den mest suveräna grundinställning man kan ha. I alla lägen. Och när det blir extra motigt:

När världen säger "Ge upp!"
viskar hoppet: "Försök en gång till!"

Hjälper det? Vet inte, men det löser sig nog. Det kommer nya dagar. För, som det arabiska ordspråket säger:

Hunden skäller, men karavanen drar vidare.

Just nu, just här på gården skäller Melba för att det är på tok för lite lek. Och det är det. Det ska bli ändring på det. Imorgon.

Lekande hund