Kattmänniskor brukar säga att de gillar katter för att de är så självständiga och stolta - hundar däremot tycker de är fogliga och nästintill servila. Hundmänniskor brukar säga att de gillar hundar för att de är så lojala och trofasta, medan katter är opålitliga och nästintill lömska.
Jag har varit hundmänniska och jag har varit kattmänniska. Ja, jag har faktiskt varit kaninmänniska, fiskmänniska och fågelmänniska också.
Jag grät floder när min undulat Sixten dog. Dåvarande mannen i mitt liv, som var en ganska ny bekantskap när den tragiska händelsen inträffade, försökte trösta mig när jag ringde och hulkande skulle förklara varför jag inte kunde träffas den kvällen.
- Jag förstår precis hur du känner det, sa han. Jag minns hur det var när min vandrande pinne dog ...
Jag grät oceaner när familjens kanin Skutte blev sjuk och dog, och jag tyckte att livet var oerhört deppigt utan dennne lille pälsklädde kompis med det pampiga namnet Skutte Sloköra Kokoskorven ...
Numera är jag hund- och kattmänniska. Jag tycker om både katter och hundar. Kontakten med dem, vänskapen, att verkligen komma dem nära, att visa kärlek och få ta emot tillit - det är ju det häftiga, oavsett sorten.
(Men hallå! Vandrande pinnar ...?)
Lika häftigt är det när djuren är vänner sinsemellan. Inte Disneyvänner då, utan när de lever bredvid varandra i harmoni. När de inte är som hund och katt ...
Jag slår upp "som hund och katt" i ordboken. Oförsonliga fiender, betyder det.
Melba, Dixie och Gina
Jag tittar på mitt pack, som kan sova i samma säng eller soffa och som gärna går på gemensamma promenader. Jag ser på Pluto som hälsar på Dixie genom att stryka sig mot henne, helst gnugga panna, och jag se på Gina som kan ligga tätt tryckt intill Dixie. Jag ser på stallkatten Elsa Schiaparelli som älskar att kela med hästarnas mjuka mular. (Inte hund och katt visserligen, men bilden är så bedårande...)
Det är inte alltid djuren förstår varandra, men missförstånden handlar om olika kroppsspråk, inte om fiendskap. Som när lugnet bryts för att Pluto hittar en påsförslutare, föser ner den lilla plastbiten från köksbänken till golvet, där Gina påpassligt tar över och börjar trixa med den. Melba, som älskar att leka, hör genast att det är något på gång och kommer rusande. Därmed tar leken tvärslut, till Melbas stora besvikelse. Pluto och Gina drar sig tillbaka. En framrusande hund med svängande svans signalerar ju något annat än lek på katters språk.
Melba och kattungarna
Den där eftersträvansvärda harmonin ... den måste handla om energi. Min husguru Cesar säger att energi är ett eget språk, djurens språk och ett känslomässigt språk som vi människor tappat bort. Ska man vara packleader behöver man lära sig det på nytt. Som ledare bör man, förutom att sätta upp regler och gränser, kunna skapa en lugn och avspänd energi i packet.
2 kommentarer:
Absolut underbara bilder på våra älskade djur!
Medan du knåpade ihop det här inlägget så satt jag och lekte med gårdagens lilla tips - wordle. Himla skojigt. Synd att man inte kan spara det "anonymt".
Mycket fint skrivet...blir nästan rörd... Djur är verkligen underbara, vare sig man förstår dem eller inte..:)
Skicka en kommentar