Också en idyllPå Victoria Benedictssons tid kom järnvägen till Hörby, en händelse så genomgripande att hon skrev en dikt om det. Om den nya tiden som bröt in, om världen som öppnade sig. ”Järnfålen frustar och ångan sjuder, svänger i virvlar mot himlen opp …”
Det var på 1880-talet, för ca 130 år sedan, och järnvägen har längesen försvunnit igen.
Nu ska Hörby få sitt första höghus och packleader tycker sig förflyttad till en 50-talsbubbla. Många väntar med förtjusning på den åtta våningar höga skyskrapan. Lokaltidningen har varit där och fotat första spadtaget. Grävskopan är på förstasidan i senaste numret. Med kommunalrådet vid spakarna. Och alla de närvarande fick chansen att åka upp i räddningstjänstens stegbil och uppleva höjden. 32 meter. Den nya tiden bryter in igen.
Packleader förflyttas tillbaka till barndomen, när den lilla hemstaden fick sitt första höghus. Stjärnhuset kallades det – sju-åtta våningar högt det med – och dessutom låg det på en kulle, vilket fick det att framstå som ännu högre. Så stolta och imponerade vi var. Wow! Manhattan, släng dig i väggen liksom.
Och nu, Hörby. Är det inte rörande? Oskuldsfullt? 50-talistiskt? På något sätt.
Samtidigt – en annan verklighet: ”Vik hädan, gasborrare!” utbrister kommunalrådet i sin blogg, nöjd med att miljönämnden förbjudit Shell att provborra efter fossil gas i kommunen.
Packleader är också nöjd med det.
Packleader är också nöjd med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar