In i dimman

En mjölkvit dimkupa över gården sluts allt tätare.
Dimma är vattenånga som kondenseras till droppar när luften kyls av.
Som moln på marken.
Packleader går bland molnen.
Hästarna skymtar som skuggor i det vita. Jägarnas bössor låter borta i skogen.
I kanten av fältet står grannens fyrverkerilådor övergivna.

Luften är rå, ett regn faller droppvis i nacken.
Fusk-uggsen läcker i snöslasket, det klafsar om tårna.
Men yorkien har ätit merparten av en tuggsko och behöver röra på sig.
Soptunnan överfull, inte tömd på en månad.
In i värmen.
En kopp kaffe och DN: ”Jag blir tvungen att vara mindre människa på vintern.”
Tänker: jag med.
Inte på grund av fysiska handikapp som i artikeln, men på vintern blir jag trög i kroppen. Orörlig. Förstenad. Seg. Får svårt att leva som vanligt. Vill inte gå ut. Vill inte frysa.
Vill helst sitta inne. Gå i ide. Kura.
Vänta på bättre tider.

Januari är en kluven månad. Så har också Janus fått ge namn åt månaden. Janus, guden med två ansikten, som kan blicka både mot det förgångna och mot framtiden.
Janus är dörrarnas beskyddare, börjans gud.
Bläddrar vidare i DN. Anna Hallberg skriver: ”Januaris särskilda ensamhet, som både är laddad av ångest och förväntan, passar ovanligt bra för poesi. … Kanske också för en ny energi, ensamkraften, nu jävlar.”
Januari som en glipa. Ett mellanrum. En passage. En Janusdörr som står öppen.
Eller som Katarina Frostenson skriver i ”Januaria”: ”Det är här det börjar, varje år är det så. Den starka förväntan inför januari, och fasan: om inte nu, så när?”