Trixie Dixie

Dixie-Ola

Dixie-Paris

Nu ska jag berätta om min neurotiska lilla yorkie.

Dixie är en väldigt rar liten hund. Hon går under många namn: Dixiechicks, Paris (Hilton, när tofsen hänger ner i en lugg i pannan), Ola (Salo, när frisyren är vild och utsläppt), Plumpy eller Bumbi (när hon har lyckats smygäta i kompisen Melbas matskål alltför många gånger).

När hon är Bumbi har hon en egen sång som Melbas matte har hittat på. Den återges här med nådigt tillstånd:

(Melodi: En busschaufför ...)
En bumbihund, en bumbihund
det är en hund som är väldigt rund
Och är den inte väldigt rund
så är det ingen bumbihund
En bumbihund, en bumbihund
det är en hund som är väldigt rund

Dixie är en omplaceringshund. Hon har tidigare varit vanvårdad och kom till oss efter en kort period på ett hundhem. Mat var något man konkurrerade om i hennes tidigare liv, och därför har maten också blivit lite av en besatthet för henne. Hon äter fort och allt hon kommer över, om man säger så.

Den första tiden höll hon mest till i köket. Där låg hon och tryckte medan vi andra satt i vardagsrummet och pratade eller kollade på teve. Hon umgicks inte så mycket. Enda gången svansen pekade uppåt var när vi var ute på promenader.

Hon var tyst och lite anonym. Man undrade om hon alls kunde skälla. (Det kan hon!) Hon hajade till och hukade inför alla höga ljud och häftiga rörelser - även beröm och det mest försiktiga jubel. ALLT var läskigt, och hon var spänd och stel när man lyfte upp henne.

Hur skulle det någonsin kunna bli hund av henne? Spännande fortsättning följer.