Less is more

Vissa saker luktar helt enkelt inte gott.
Dit hör kattmat på burk.
Husets hundar håller dock inte med. De älskar kattmat. Det spelar ingen roll om den kommer ur nyöppnad eller kylskåpskall burk.
Ingen av katterna är tillnärmelsevis lika besatt. Lägg upp frukost direkt från kylen och Gina Tricot vänder direkt. That don´t impress me much, säger knycken på hennes svans.
Jag undrar om inte Melba och Dixie är kattmatsknarkare.
Varje morgon är det samma visa. Melba har bara en sak i huvudet: att få komma in till packleader och få sin fix. Bara en liten klick.
Allt är förstås packleaders fel. Det som började så rart med att Melba fick en liten smakportion när Pluto fick sin frukost, har utvecklats till en rigid morgonrutin som involverar två hundar och två katter. Gärna kvällsrutin också.

Detta leder fram till några frågor: Vad innehåller egentligen kattmaten som är så beroendeframkallande - för hundar?

För något år sedan skrev Aftonbladet att katt- och hundmat var nyttigare än människomat. Av 315 godkända tillsatser för livsmedel är hela 180 förbjudna i djurfoder. Lagstiftningen för djurfoder är strängare än livsmedelslagstiftningen. (Sedan är det förstås en annan sak att kattmaten inte alltid innehåller den näring katten behöver ...)

Men om det nu inte finns några farliga kemikalier eller beroendeframkallande tillsatser i kattmaten, vad är det frågan om då? Handlar det egentligen om mängden - att det man bara får lite, lite av alltid är det mest åtråvärda? Less is more. Men medan Mies van der Rohe ville betona vikten av formens renhet, tänker i alla fall Dixie mer på formens rundhet. Vikten tänker hon inte alls på. Hon är mer en anhängare av More is more.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: När man startar en oskyldig tradition av något slag (ibland utan att ens vara medveten om att man startar en tradition), är man då beredd att fortsätta med den tre år senare? Tio år senare?