En yorkie är en fantastisk liten hund som gärna vill vara sin packleader till lags. Yorkar är uppmärksamma och samarbetsvilliga. Så till den grad att de nästan står på tå för sin packleader. Dixie också.
Ibland när vi är ute och går på fälten tycker hon dock att hon får upp en spår. Då kan hon springa jättefort. Och jättelångt.
Då finns det en punkt när det osynliga gummibandet till packleader tänjs ut för långt och kontakten går förlorad. Då kan man ropa sig hes.
Dixie springer (vissa skulle nog säga rusar blint) och hör ingenting. Hon är i sin egen spårhundsbubbla. Packleader springer efter och skriker medan hon springer. Fäktar med armarna. Ibland snubblar hon också. Idag var en sådan dag då liten tuva definitivt stjälpte stor packleader.
Melbas matte skrattar och springer och skriker. Samtidigt.
Hon hörs så bra att grannskapets hundar börjar skälla flera kilometer bort. Men Dixie hör inte.
Melba och Gina tittar förundrat på. "Spring ni! Jag springer inte efter någon hund", tycks Gina säga.
Allt medan Dixie blir till en prick i fjärran. Långt borta på nästa fält.
Tack och lov uppstår det alltid en spricka i den där spårhundsbubblan till slut och kontakten kan återknytas. Eller också är det bara slumpen som gör att hon plötsligt vänder och rusar mot oss istället. Får syn på oss och vaknar upp ur sin trance: ”Ah, där är ni! Spårar ni också?”
Melba och Gina tittar förundrat på. "Spring ni! Jag springer inte efter någon hund", tycks Gina säga.
Allt medan Dixie blir till en prick i fjärran. Långt borta på nästa fält.
Tack och lov uppstår det alltid en spricka i den där spårhundsbubblan till slut och kontakten kan återknytas. Eller också är det bara slumpen som gör att hon plötsligt vänder och rusar mot oss istället. Får syn på oss och vaknar upp ur sin trance: ”Ah, där är ni! Spårar ni också?”
2 kommentarer:
Ja jäklar vilket motionspass man fick. Nästan så att vi tangerade det svenska rekordet på hundra meter... Ja hundra meter över ojämn terräng... Eller finns det ett sånt rekord? :-)
Coolast var ändå Gina. Inte ett steg i Dixies riktning - nån måtta får det vara! :-)
Varför är det bara ett sött kort på en stilla York i bloggen? Hade varit roligt om ni lyckats fånga den i språnget, eller kanske en bild av varandra i själva infångningsförsöket... Den bilden hade jag gett mycket för :)
Skicka en kommentar